Ove hostar. Arvid vaknar av det. Han drömde så underligt, att han satt bak på Edwins motorcykel, farten bara ökade och ökade, han kunde inte säga nåt om det, runt omkring ökade andra bilar och motorcyklar lika mycket; rent av vanliga cyklar och hästar, rent av människor. Alla hade samma galna hastighet. Han trycker kudden över huvudet. Men hostningarna tar sej igenom.
Tyst Ove, säger han, fast han vet att det är orättvist. Tyst med dej jävla Ove.
Arvid. Du drömmer, hör han Sofia. Hon låter vaken på rösten. När han slår upp ögonen ser han att hon sitter upp i sängen.
Det är någon som hostar, försöker han. Är det Carl?
Nej, du drömmer, upprepar Sofia.
Jag måste ned och dricka vatten.
Arvid går ned för trappan. Den knarrar. Huset är fullt av sådant som måste åtgärdas.
Ove ligger i kökssoffan med ryggen vänd mot honom. Hans hår är precis som Arvids; ljust och tunt. Han vill röra vid det, men han vill inte väcka brodern. Runt soffan ligger blodiga näsdukar. Det är mammans finaste, han vet hur rädd hon alltid varit om innehållet i sin brudkista. Arvid tänker att hon lagt sin barndom däri, att modern varit ung flicka har han inte tänkt på förut, det känns konstigt, som om alla är jämnåriga och kan stå och hålla varann i handen, ja, i dungen borta vid staketet, så djup och stor den känns. Det är Oves och Arvids gömställe och dom drar skrattande med mamman dit, det finns en gång med övervuxna stenplattor, det finns ett stenbord i mitten, dom är tio, elva, leker att dungen är en ö, att gräset runtomkring är ett stort hav. Modern skrattar, hon vill att dom ska klättra så högt upp i almen som dom bara törs, hon vill, säger hon, att dom låtsas att dom är fåglar – sedan förändras hennes röst, va då fåglar?, fnyser hon, sluta upp med att hitta på. Hon blir sträng, hon drar Arvid mot huset, Arvid ser sej omkring efter Ove men han är inte längre där. Arvid börjar gråta, han är så löjlig, han förstår att mamman är arg på honom. Jag vill inte gå in dit, säger han. Mamman drar honom hårt i armen. Säger inget. Knuffar honom in i köket, närmare soffan.
Nej mor jag vill inte!
Soffan är uppbäddad, det är röda fläckar på kuddvaret. Ove flämtar. Eller, han förstår ju att det är Ove, men samtidigt… Hostningarna kommer slag i slag med köksklockans hårda tickande. Tick host tack host…
Se så, Arvid, sätt dej där med Ove nu.
Mammans röst är mildare. Han vill så gärna lyda henne men han kan inte. Han måste ut till dungen igen. Han tänker att han ska bygga en koja i den höga almen. Det finns bräder hos Egon som han kan ta.
Se så. Mamman puffar på honom. Sitt med din bror och berätta något roligt.
Ove tittar på honom. Plötsligt sträcker han ut sin hand. Den snuddar vid Arvids arm, den är alldeles kall och fuktig på samma gång. Arvid rusar ut ur köket. Modern ropar efter honom. Ove ska komma ut snart, tänker Arvid. När han blir frisk blir det som vanligt igen. Han kan inte bestämma sej om han ska bygga kojan som en överraskning eller vänta tills Ove kan vara med. Ove är bättre på att tas med Egon. Det är som att dom har mer samma språk. Som att Ove kan bli nästan vuxen med vissa människor. Arvid sätter sej mitt på ön. Där blir han sittande i flera timmar. Han tittar upp i trädkronan. När det börjar skymma märker han hur hungrig han är. Han går in i köket. Modern står böjd över kökssoffan och hennes kropp rister, han förstår inte det där ljudet, han rör försiktigt vid henne – mor? – och ser i samma stund Oves ögon; han är liksom inte inuti dom. Ögonen stirrar på Arvid men ser honom inte. Eller så ser dom rätt igenom. Arvid behöver bli upplyft av modern, vaggad, han rör sej ut ur köket igen och den här gången blir mamman inte arg, hon märker det inte ens. Hon trycker sitt ansikte mot Oves. Hon håller hans kropp tätt intill sin. Men Oves armar hänger tungt och förmår inte krama modern tillbaka, fastän det är det enda, verkligen det enda, hon begär.