Det är som en beställning till Gud och Gud han skickar. Skickar snö i såna mängder att himlen är alldeles vit.
Edwin är lycklig när han pulsar hem från skogen, klockan är kvart över fyra, det skymmer, och i morgon ska slalombacken invigas. Det är första gången på månader som han har känt glädje över nåt. När han kommit in reglar han dörren och lägger sej i soffan med ett leende på läpparna. Om en timme ska han gå och finjustera och se över, kanske kan han få med Sofia på ett provåk, men en timme framåt ska han blunda och berätta för Malva hur det snöar och hur han känner glädje igen.

Sent om kvällarna när resten av familjen somnat tar han en promenad till hennes hus. Han vet grannarnas tider så pass att han kan hålla sej framme eller undan, beroende på. Han vet att Svarten lägger sej sent och har koll på det mesta, men han vet också att Svarten är den sista som skulle säga nåt om det. Är det något, förutom fascister, som Svarten ogillar så är det skvallerkärringar. Han brukar i regel träffa på Valter Jansson men dom nickar bara åt varandra, det är ju ingen synd att ta en sen kvällspromenad, och det gör dom båda. När han är framme vill han dröja vid grinden; andas och titta på den gulvita rappade fasaden, dom slitna fönsterluckorna som han har bett om att få laga. Vill se henne skymta där inne; betrakta henne utan att hon ser (han förstår ju att hans närvaro förändrar, att hennes ursprungliga rörelser är annorlunda). Men han skyndar som uppgjort över gruset, dörren står öppen, hon har sett honom komma och möter i farstun. Kom in, säger hon, fast han redan är inne. Litet likör?, säger hon, och han nickar. Hennes soffa är hårdare än hans, och han önskar att hon någon gång kunde komma upp till honom istället, han skulle så gärna vilja ha henne där, då skulle han lättare kunna se henne i rummen när han är ensam igen. Se henne fingra på keramikvasen, titta i hans skafferi, dricka ur hans glas, ligga i hans filt, veta att det är sant.
Kom hit, säger hon, det är så kallt. Och det är ingen lek. Hon fryser verkligen. Han dricker av likören och hans händer vågar sej in under hennes morgonrock. Dom första gångerna kändes hans händer på hennes kropp allt för grova och smutsiga; han darrade. Hon vill att han ska komma närmare, det känns som att det aldrig blir tillräckligt nära, men det blir varmare, han hjälper, det är nåt han knappt vågar tro på.
Det är den sortens kärlek som ingen skulle kalla kärlek eftersom den bara är kroppar, inga ord. Dom ligger med varandra och sedan ligger dom länge i varandras armar, i tystnaden. Men inom Edwin ropar det, och så högt att det är konstigt att hon inte hör: Jag behöver dej, jag behöver dej, jag behöver dej!

Cigarett?
Han nickar och hon tar fram sitt etui och bjuder och dom ligger bredvid varann och röker varsin lång, vit cigarett.
Litet mer likör?
Han nickar och hon sträcker sej efter flaskan (det är antingen plommon eller svart vinbär) häller upp i dom klingande klirrande kristallglasen som han håller så försiktigt, så rädd han är att tappa, eller bara krossa ändå.
Du lever ett gott liv, säger Malva, du har fullt av människor som ser efter dej..
Det räcker att vi vet, säger hon, och stryker hans hand. Det skulle räcka om det bara var jag som visste.
Det är först efter hennes död som han begriper dom orden. För det gör så mycket att älska henne. Det gör så mycket att längta efter henne, även om hon inte vet. Han hade varit naiv som ibland gått och tänkt att han ville ropa ut sina känslor för hela Norrby, hela jäkla Järbo, för när något blir så utropat så blir det också uttittat och petat i och sen – om det petas i för mycket – så blir det sårigt, ömt, ont, blir en skada mer än en lindring, och sedan är ju hur som helst inte Edwin nån som ropar ut nånting överhuvudtaget.
Hans händer innanför en citrongul morgonrock. Försöker minnas exakt hur hennes kropp kändes. Försöker få in den där värmen i huden. Minns rynkor, märken, ett ärr och trettiotvå födelsemärken. Två hårstrån på hennes ena bröstvårta. Linjer som han följer med fingret runt hennes mun. Han darrar. Han ser, men inte kan han känna. Inte kan han känna det exakt som det var. Eller så är det tvärtom: Han känner, fy fan vad han känner, men inte kan han se. Och när han slår upp ögonen så blir det tomt igen och han vill in i det, han vill gå in i det så där som Tok-Frasse gjorde, så man blir galen av det, och då mår man nog bättre, tills folk börjar vilja bota en, tror att verkligheten den jävla verkligheten är den enda platsen man får bo på, och då börjar man fatta igen vad som hänt, galenskapen släpper och då står man bara inte ut. Han vet att det är lumpet att jämföra sitt med Frasses men han kan, tror han, begripa den där tomheten som går rätt igenom all mening som en kniv. Och det ropar i en, så skamligt, och ju skamligare desto högre, ropar i en så fåfängt och ju fåfängare desto högre: Vad ska jag med livet till om du inte finns?

Han reser sej och tar på sej ytterkläderna, reglar upp dörren. Det har blivit mörkt och han hör träden. Allt som kan göras till tröst måste få bli en tröst. Också att han ser Milton komma gående uppför backen. Han vinkar glatt och pekar upp mot dom tunna tunga flingorna som singlar som vitt guld genom luften.
Tänk va, säger han. Det blir perfekt i morgon, du.
Han klappar Edwin på axeln, och det blir nåt med den rörelsen – eftersom Edwin är längre – som liksom lindrar.
Tänkte du kunde behöva hjälp med det sista. Milton ser glatt upp på Edwin och Edwin kan inte låta bli att skratta. Han tar Milton om dom späda axlarna. Himlen ovan dom är på samma gång mörk och ljus.