Kommer aldrig att kunna leva upp till min egen idé om partiet i boken som handlar om Irma och Emilia (kallad Tragedin på Yllefabriken). Och kanske är det en del av problemet. Att idén är så tydlig. Nå. Inte tydlig, eftersom själva idéns idé är att vara otydlig, att handla om otydlighet, komplexitet; om att vara många människor inuti en och samma - och många anledningar - påverkan - inom en och samma handling. Hittade tidiga anteckningar och slås av hur lite av detta jag verkligen lyckats få med. Men måste upprepa dessa rader för mej själv, för att det ska fästa någonstans medan jag jobbar vidare… Samtidigt som jag, som sagt, tror att jag skriver bäst om jag 1) har en tydlig berättelse, tydliga gestalter men 2) en otydlig agenda. Älskar missioner, men om dom finns med ifrån början, som ett rungande: Detta vill jag berätta!, då går det inte att skriva. Hatar att använda ordet ”undersökning”, men samtidigt finns nog inget bättre ord. Undersökningen får vara hyfsat uttalad, t.ex. kan den fungera som en ingångsfråga, t.ex.: varför i helvete har jag blivit sån här som jag är? Varför går jag och en massa kvinnor med mej och tror oss om ingenting? Utifrån detta kan väl ungefär tusen andra frågor härröra – ibland ytterst löst knutna vid ”föresatsen” (som inte får vara en föresats, men gärna en fråga).

Anteckningarna lyder, ungefärligen:

Herr Melin använder Emilia som en plats där han får vara synlig. Han är en sådan man som skulle kunna läsa dikter – egna – en hel natt för en annan kvinna.
Emilia omformulerar hela tiden sin längtan. Någonstans är hon plågsamt medveten om att inte vara MÄNNISKA (för honom – men kanske egentligen inte heller för Irma… kanske är detta ett kontrakt vi måste skriva under: att använda andra för egna behov och sedan försöka ta så mycket plats som möjligt). När hon börjar inse att den jämställda dialogen inte är möjlig kysser hon herr Melin – inte för att hon är fysiskt intresserad, utan för att undgå att förintas. Genom kyssen säger hon: Jag kräver närhet, jag kräver ömhet! Men inte fysisk närhet och ömhet. Men det finns inget annat redskap än den tidigare oanvända kroppen. Herr Melin är inte heller han intresserad av en romans, han är intresserad av att känna sej intressant och behöver en älskande kvinna som håller upp spegeln. (Inte heller detta är så enkelt som det låter).
Var det sant det med Rebecka?
Det måste få vara vagt. Och motsatta bilder. Irmas bild som förändras från någon lysande, annorlunda, någon som gick sin egen väg till att bli någon som rättade sej efter mannens önskemål och därmed förlorade sin lyskraft och sin livskraft. Klara Liljas bild av Rebecka som alldaglig, kanske rent av en grå mus – ”jag har svårt att föreställa mej att direktörn skulle falla för henne”.
Vad är hon ”i själva verket”? Det finns inget sådant, ingen SANNING. Oavsett om en människa anpassar sej eller vägrar anpassa sej så kommer det att kunna leda till det som händer Rebecka.
Irma fantiserar ihop en sorts kioskroman för att bättre uthärda verkligheten och komplexiteten i sej själv. Tvingande yttre omständigheter istället för tvingande inre krafter. Men vad är skillnaden? Och går dessa att separera? (Och hur ska jag kunna beskriva/gestalta detta?). Det inre behovet av att bli sedd – svårigheten att visa sej. Det ”yttre” behovet av lagom framgångsrika och självsäkra människor (kvinnor) eller människor (kvinnor) som utplånar sej själva – utan större uttalade eller erkända krav på livet.
Varför ljuger Irma? OM hon ljuger. Var hon kär i Rebecka? För simpelt. Inte att kärleken skulle vara simpel, men det räcker helt enkelt inte som förklaring. Men här kan det också ligga i fler nivåer. Kanske Irma omtolkade sin känsla inför Rebecka till att handla om kärlek. Det är det ju mycket lätt att göra! Kanske såg hon sin egen problematik i Rebecka – fast klädd i andra kläder. Där Rebecka satte sej i direktörens knä för att känna sej levande.
Det är någonting just här som jag inte kommer åt. Det har med behov/oberoende att göra. Och rädslan för närhet OCH för ensamhet. Samtidigt. Åter igen: hur gestaltar jag det?
Irma, tänker jag, är inte rädd för ömhet närhet. Omsorg osjälviskhet uppmärksamhet omhändertagande. Kroppslig ”verksamhet”: att få bli omhållen av en man eller kvinna utan att det måste vara sexuellt.
Jämlikt beroende – existerar det? Kan man dela en plats rakt av i en sorts jämlik frihet?
Emilia blir
A) hemskt besviken på att herr Melins intresse inte riktas mot henne (omsorg uppmärksamhet att få vara nära en vuxen människa) utan in mot sin egen oförmåga och känsla av att inte bli sedd
B) hemskt besviken på – och rädd av – Irmas sviktande psyke, hennes UTTALADE närhetsbehov, hennes erkända svaghet/behov.
Sveket ifrån Irmas sida (och som gör att Emilia måste vända sej ifrån henne) handlar inte om att Irma omformulerar verkligheten, ev ljuger, utan att hon behöver Emilia som någon att luta sej mot, att hon i det behovet blir svag istället för stark – och det står Emilia inte ut med.
Egentligen är det samma med herr Melin, men då hans behov inte är uttalade så blir det lättare att rikta sej mot honom, han blir en mycket säkrare plats
Men hon måste slutligen spränga den platsen
Hon riskerar inte att bli sedd, där är tryggheten OCH frustrationen.

Senare anteckningar:
Rebeckas självmord måste också göras mer komplext. Nina Björk skriver ”Benedictsson levde i en tid då kvinnan just höll på att bli individ, just skulle upphöra att vara enbart kropp i betydelsen enbart kön.”
Den tiden var ju bra mycket tidigare än den tid jag skriver om, men jag tycker att det fortfarande är den tiden. ”Att få vara människa som själv avgör sitt öde”. Där är Emilia. Hon tänker att om hon bara bestämde sej så skulle hon verkligen kunna cykla därifrån. Hon förbannar sej själv för att hon aldrig vågade närma sej fröken Filipsson. (samtidigt som hon aldrig skulle ha mäktat med ett sådant möte, det är väl signifikant för kvinnorna i romanen, många av dom, att drömmarna är den enda platsen, vilket både har att göra med yttre omständigheter och inre krafter – och där dom yttre omständigheterna kommer först!). Irma ifrågasätter Emilias ordning: jaget – omvärlden. Hon jämställer Emilias öde med Rebeckas.
Sett så här så känns det hemskt intressant. Men att sedan läsa det jag skrivit blir otroligt platt i jämförelse. Det är riskabelt med idéer, verkligheten kan inte riktigt mäta sej, och romaner – som ju är idéer, inte verklighet – saknar så många element för att kunna bli det dom verkligen önskar att bli. Inser att ovanstående är något som hela tiden återkommer, och kommer att återkomma igen, i nya former. Men jag måste ta mej fan kunna skildra något av detta så det känns som någon form av svindel – som att titta ned i sej själv, eller i någon annan människa, och inte se något slut, ej heller någon början.
Vad jag vill är en sorts rörelse där Emilia för varje sida slungas ned ännu ett snäpp genom lagren av sej själv, som att bestiga ett berg bakvänt. Det handlar inte om att hon ska förstå sej själv eller förstå att hon inget förstår. Hur ska man kunna bli sedd när det alltid finns något mer att se? Eller omvänt och mer positivt: Man blir kanske hela tiden sedd, åtminstone någon del av en.
Irma och Emilia kretsar kring Rebeckas självmord eftersom detta träffar olika ytor i dom.
Rädslan för närhet. Rädslan för ensamhet.
Och utanför detta står herr Melin, som i sin vana att bli betraktad (men inte sedd) och åtlydd (men kanske inte lyssnad på), inte ser att han använder människor utan att fråga vad dom bär med sej och om dom kan hantera hans hantering. Platsen är inte rättvist fördelad. Men det är hemskt intressant att se att det inte är enkelt.
Fortsättning följer...