Ingenting ännu skrivet i någon tidning om det stora som sker på biblioteket i Sandviken imorgon: PANSARKRYSSAREN. Maraton/Stafettläsningen av denna omistliga politiska fantastiska och bortglömda bok utav Molly Johnson. 14 kvinnor är vi som ska läsa. Det är skådisar, politiker, kvinnor med olika åldrar och erfarenheter. Mellan akterna spelar Madame Neruda glömda politiska sånger av Ewan McColl. Ett bildband visar glömda Sandvikenbilder; tvättinrättningen inte minst; en plats som fascinerar mej allt mer. Mötesplats för kvinnor. Svettigt, slitigt, nära. I en text om tvättinrättningen skriven 1939 i en skoltidning benämns kvinnorna till och med av en liten pojke som "fruntimmer".

Predikningarna ifrån Knutby är svåra att få bort ifrån huvudet. Bilderna av män och kvinnor. (Men också "vuxenlekarna". Nu bestämmer jag att jag är Kristi Brud och så får ni vara mina tärnor och massera mina fötter och så mobbar vi ut henne där, kallar henne oren och värdelös). Synen på kvinnor - den är chockerande, men den skiljer sej inte särskilt från synen som fanns för femtio år sedan, i så gott som varje hem. Kvinnan skulle lyda mannen. Det är lätt att avfärda Knutby och dess församling som knäppgökar, men den här uppfattningen har varit också vår verklighet, och många av dom kvinnor som tillhör en äldre generation har mer eller mindre mist sina egna liv på grund av detta. Inte höja rösten, inte ställa krav, inte ha någon egen vilja. Våldtäkter var inte våldtäkter om man förgrep sej på sin hustru, och sådan såg lagen ut fram till 1965!! "Ligg inte där som pinnar" säger Hege Fossmo i en predikan. Om mannen vill många gånger ska ni ge det till honom. Det är en gåva. Om ni bara kan lära er att njuta av det istället för att gnälla.

Jag tänker på alla dom kvinnor som mist sina liv och sin lycka och sin styrka och sin tro på sej själva för att den här världen ser ut som den gör. Värderingen av människor. Och det smyger sej in fortfarande. Det finns exempel överallt. (T.ex. i senaste Babel, där Maja Lundgren inte fick komma till tals... fast hon förstås var den som hade dom viktigaste sakerna att säga).

För övrigt: Sara i Knutby ansågs högmodig, och högmod är den största synden (en av dom sju dödssynderna). Högmodiga kvinnor - kan det finnas något värre? Till och med wikipedia definierar högmod som "alltför stor självuppskattning". Och hur definierar man "alltför stor"? Och det i förhållande till kvinnor? Jag vet många kvinnor - inte minst mej själv - som jag skulle önska högmod - övermod! - till.

Kom till bibblan i Sandviken imorgon klockan tre ni som kan!