11 maj
PJ Harvey & John Parish på Nalen i lördags. Framförallt PJ Harvey. Polly Jean Harvey. Jag kan inte med ord beskriva... I hennes uttryck finns hela registret. Se, hur platt den meningen blir i jämförelse med upplevelsen. "Registret". Det var den bästa teaterföreställningen, den bästa litteraturen och den bästa konsten i ett. "Bästa". Mest inspirerande? Nej, orden lyckas inte. Det blir bilder, känslor. Det blir en uppmaning också. Hör ihop med ett samtal jag hade med Malin Axelsson. Delvis om galenskap. Om definitioner. Och mallarna som måste sprängas, men som sprängs genom att förhålla sej till något tryggt, något att känna igen... Kanske inte sprängs... Luckras upp... Långsamt. Men i ögonblicket, där med PJ Harvey på scenen, är jag så nära det där som jag hela tiden längtar efter.
Svårigheten att beskriva lycka. Och mod.
Men: att komma hem sedan och läsa recensionerna. Även att läsa de bra recensionerna, som den i Aftonbladet. Varför använder man ett ord som "knasboll"? Jag kan förstå vad man menar, men man menar det ju utifrån en mall utav ett alldeles för instängt "rätt" och "fel" - precis som ordet galenskap... galna kvinnor. (Utvikning: En person jag hade ett möte med förra veckan som uppskattade att jag var så professionell och jämförde med en annan, manlig, författare, bohem, "opålitlig", "charmig", och jag tänkte efteråt på skillnaden i hur en bohemisk manlig konstnär och en kvinnlig dito betraktas, hur det förmodligen är mycket mycket svårare för en kvinnlig konstnär att INTE bli kallad knasboll när hon går utanför mallen. (Och så beror det ju på hur mallen ser ut... hur olika... vilket förklarar att det blir ÄNNU svårare... Och vilket också hör ihop med en sådan benämning som "Duktiga flickor" - va fan finns det mellan änglarna och galningarna, liksom). I DN måste man dessutom skriva flera rader om hennes kläder, "en tossig sagohatt", till exempel, har hon på huvudet. Se där! Tossiga knasbollen PJ Harvey. Som dessutom "trippar omkring". Jag har aldrig läst en recension varken av PJ Harvey eller Patti Smith där man INTE lägger ned en massa möda på att beskriva vad dom har på sej. Och apropå Patti Smith, varför måste man ALLTID jämföra Harvey & Smith med varandra? Varför måste man ALLTID jämföra kvinnliga artister med ATTITYD med Patti Smith? Jag har själv blivit jämförd, det är förstås hemskt smickrande, men jag tänker att det behöver inte ens likna. Det har bara med attityden och ev en poetisk ambition i textförfattandet att göra. Men musiken? Harveys och Smiths musik (åtminstone som den ser ut nu) har ju inget med varandra att göra. Det är skilda uttryck. Det existerar nämligen ett mycket brett register ÄVEN då det gäller kvinnor. Herregud. Och när DN totalt sågar konserten så handlar det givetvis om något så enkelt som smak, men också om något så komplicerat som att handskas med kvinnliga genier. Jag har aldrig sett en konsert som på samma gång varit så smart och så fullständigt känslomässigt rasande och utmanande - rätt in i hjärtat. Så klart måste detta avfärdas, så klart måste en kvinna som gör ALLT DETTA (och gör det smartare, skickligare och mer experimentellt än många av dom "stora" männen) avfärdas som en trippande tossig knasboll.
28 april
Snart blommar körsbärsträdet igen. Den sjunde juni blir allting mycket lugnare och skönare. Bra skrivet av Rådström i DN idag. Tycker att man skrämmande ofta diskuterar kultur som någonting "utöver", något "extra", som man möjligtvis kan unna sej om man har lite pengar över. (jag tänker nu från politiskt håll). Det kan kännas vagt att kontra med skapandets livsavgörande kraft, men jag tycker Rådström i den här texten sätter fingret på vad det handlar om. Ibland upplever jag att jag själv börjar tvivla, eftersom så många runtomkring gör det, men man måste se kulturens, konstens, många olika verkningsområden, inte minst när jag betraktar min dotter och ser hur fantasin och skapandet hjälper henne att förhålla sej till och bearbeta verkligheten, sej själv, sina relationer till andra människor. Vi börjar på många sätt i ett skapande och i en nyfikenhet inför det komplexa och rörliga. Alla barn tycker om att rita. Alla barn tycker om att lyssna på sagor. Alla barn förhåller sej till varandra och utforskar varandra med hjälp av lek och fantasi. Kultur är inte bara det som sker på Dramatens stora scen, skapandet och behovet av skapande finns i oss alla. Om vi kan förstå det så kan vi också förstå värdet med alla sorters arenor och gömslen där kulturen verkar. I lördags såg jag en utställning på Sandvikens konsthall med Shireen Haj Mustaffa. Hon kallar utställningen "Andas vi minnen". Hon är på flykt och vet inte alls hur framtiden kommer att se ut. Också det är konsten: en plats där vi får minnas, andas, vara mänskliga, och där vi får möjlighet att verkligen möta varandra. Jag köpte mitt livs första konstverk, en glödande röd tavla, när jag har den på min vägg kommer min berättelse liksom att gå ihop med en annan människas. Vi delar ett rum. Konst och kultur är en påminnelse om detta.
18 april
but I still don´t have a good idea of what my voice is
KATHY ACKER LOVE
(18 april 1947 - 30 november 1997)
Dramatikern Malin Axelsson skriver om Kathy Acker på sin hemsida
08 april
Läs senaste numret av Bang, det är allt jag har att säga. Fullt upp med jobb och flytt till mitt fantastiska arbetsrum på Hyttgatan. Från mitt fönster kan jag se huset där Emilia och Hugo i Bergets döttrar bor.
GLAD PÅSK!
25 mars
Hurra hurra för Alma-juryns val av pristagare! Tamerinstitutet i Palestina. Som främjar barn och ungdomars läsande. Hurra hurra för att både juryn och institutet ser kraften och makten och hoppet i läsandet. Motiveringen löd: ”I Astrid Lindgrens anda ser Tamerinstitutet ordets makt och bokens, berättelsens och fantasins kraft som viktiga nycklar till livsmod, självkänsla och tolerans” Någon på radion sa igår i ett annat ärende att när det är kris borde mer pengar satsas på kultur. Kultur är ryggraden, och utan den faller köttet loss.
”Apokalypsens gosiga mörker” är titeln på en bok jag hörde om på radion häromdan. Tydligen ska den handla om hur allting här i världen egentligen är mycket bättre än vad vi människor tror. Problemet, enligt författaren, är att vi människor inte vågar ta in sanningen, att vi har en fallenhet att hänge oss åt (tankar kring) undergång och förödelse. Författaren sa något om att vi agerar som om krig och hemskheter inte vore hemskt långt borta och egentligen inte alls rör oss.
Jo, så kan man väl resonera om man inte ser sej själv som en del av ett helt, och ifall man tänker att världen består av avgränsade och stängda rum. Som man varken påverkas av eller har ett ansvar för.
Att överhuvudtaget benämna något som att man "gosar" med mörker... Får mej att tänka på hur ofta man benämner sjävdestruktiva uttryck som trender. Man förminskar människors verklighet (och enda uttryckssätt) för att man själv inte kan hantera den, med resultatet att dom som ”gosar” och inget annat kan känner sej än mer skamtyngda och ensamma.
Alla människor har skäl att vara dödsens rädda, skrev Sara Lidman i en debattartikel om atomvapen 1958. En reell rädsla tar inte bort livskänslan; glädjen över det som är vackert och ljust. Istället kan man – om man slutar ironisera eller slutar banka på sej själv – se smärtpunkterna som punkter som förenar. Det gör inte skadan värre, det lindrar genom att maktlösheten kan minska. Igår sa min dotter "Jag vill inte ha min mamma och pappa". Sedan tittade hon på mej med blicken full av trots och rädsla. Jag förstod att hon inte så mycket provade mej som hon provade dessa ord - denna tanke, denna skräck - i sej själv.
Läs ett reportage om kvinnor i Afganistan i Amnesty Press och lyssna på ett reportage om kvinnor i Irak i Obs i P1.
(En annan dålig titel "Vem tror du att du är?" bär på ett bra innehåll: Svt:s nya satsning om kändisar som släktforskar presenterade viktig kvinnohistoria i premiärprogrammet, och lät det ta tid.)