Konsthallen i Sandviken är nedläggningshotat. Igen. Det här är staden där det ständigt dribblas och sjabblas med kulturen. Höll ett tal om detta i Stadsparken i lördags, i en naiv tro att de styrande i Sandviken, de "mäktiga", skulle sitta bänkade där i snålregnet och lyssna uppmärksamt - att de skulle vara delaktiga i "folkets fest", men det var synnerligen glest på bänkraderna. Häromveckan lämnade föräldranätverket i Sandviken en lista med namnunderskrifter i protest mot nedskärningarna inom barnomsorgen. Barnen har ingen (egen) röst, så då blir de liksom lätta att slarva med. En fröken sa: Det känns bara som om man gnäller, och sedan tystnar man, och det är farligt. Ja, för då är det lätt att tro att ingen skada är skedd. Jo men det här blev ju inte så farligt. Vi tar bort några tjänster till, vi tar bort ännu ett bibliotek - titta! människorna klarade ju det här också! Bra! Och när det i framtiden kommer att synas - bristerna, såren, ensamheten... Ja, då ser man inte kopplingen, utan skyller på individen. Jag är rädd rädd rädd för den här utvecklingen. Och blir frustrerad av att känna att människan i ett demokratiskt samhälle alls inte har någon makt att påverka. Biblioteket i Björksätra är också nedläggningshotat. Många invandrare bor i Björksätra. Många invandrarbarn. Kulturen kan inte vara vinstskapande, det är inte dess "funktion", men ändå är det en förväntan, ett krav, man tycks ha. I DN idag står det om de stora förlagen, att de satsar allt mer på storsäljarna. Snedtänk. Anpassad "logik" (dvs icke-logik). En form av hjärntvätt. När man tror att allting måste löna sig i reda pengar - att DÄR syns resultat. Att RESULTAT är grejen. Men om man nu ska tala i dessa termer, så ok, låt oss göra det, och låt oss se vad detta kommer att KOSTA samhället i framtiden, om bara några år. Det finns snart inga platser längre för oss människor att mötas på, att andas på. Det finns köpcentrum, det finns arenor. De små rummen stängs. Hjärtat stängs. När konsthallen och biblioteken hotas, hotas vi. Lennart Hellsing var underbar på teve förra veckan, pratade om att ha roligt - att det är ett sätt att trivas, och trivas är ett sätt att minska aggressivitet och vanmakt. Det är därför han skriver - barnen är grunden. Och min dotter älskar hans ramsor och sånger. Han pratade om skolan också, hur onaturlig den är, och att där behövs kulturen som motvikt - mot det stillasittande, mot alla regler. Vi behöver desperat få känna oss verkliga, levande, viktiga. Kulturen och barnomsorgen går hand i hand.

(tavlan ovan: De vilsegångna, av sandvikenuppvuxna Eva Bergenwall, ställde ut på Konsthallen 2006)

Nedräkning. Om tolv dagar lugnare. Sommardag i Sandviken. Oro och sommarglädje samsas i Sandviken. Röster och fåglar upp på balkongen. Idag behöver jag Elsa Graves fantastiska dikt Poesi är farligt. Saxar lite ur den, även om den bör läsas i sin helhet:

Poesi är farligt
det outsägliga hotar
allt som är ofarligt
som tryggheten /.../
Poesin är farlig för alla begripligheters
fyrkantiga solar
som vill förbränna oss
bränna bort träden
från våra tankar
och göra våra ord
till handelsvaror /.../
Poesin sjunger farligt
för din likgiltighet
tills den slungas ur vägbanan
till oförutsedda möten /.../
Har du någon ren/ galenskap till hands
den rena galenskapen är farlig
som poesi
som kärlek
den är vår längtans irrande bandhund
kopplad med hjärtats slag
ylande mot stilla rovdrift på djupen

Längtan är farlig
längtan ylar /.../
medan dikter faller
som ovälkommet regn
över jorden
och samlas
under vår kärnladdade jord
vår ofarliga jord
som väntar med avstängda öron
på den slutliga
lönsamhetens explosion.

Värld, för din väldiga
likgiltighets
värnlöshet
mot ditt fantastiska försvar
finns en farlig sång