Tillbaka på Hyttgatan. Cyklade till jobbet imorse, över Hillsta, förbi infarten till Promillestigen, hör en lärare (professor möjligtvis) från Umeå Universitet prata om vikten av historia, att minnas, inte minst i mötet med människor som kommer från andra länder, att vi i Sverige har så dålig tillgång till vår historia minskar vår förståelse för hur andra har det, vi vet inte vad vi varit med om, vi lever för mycket i nuet, säger han, och menar att det inte alltid är en god sak, i Finland har nästan alla någon anhörig som varit med om krig, som kan berätta. Branta backen upp till bron, branta backen ned, genom Stigen där Rose-Marie bodde med sina undulater och vandrande pinnar, och bredvid henne Pernilla - vi som hade likadana svarta hattar under vår Milli Vanilli-period (kort men intensiv), förbi skjutbanan, skogen - där man hade friluftsdagar, förbi muren där ödehuset låg - idag ett vindskydd; läger åt hemlösa, sedan förbi Norrsätra, blicken vågar sig knappt dit, jag blir överfallen utav minnen, på radion pratar man om Mohammed som tolv år gammal sköts av israeliska soldater, det var nio år sedan nu, man har intervjuat hans pappa, man minns honom inte längre, säger han, det tog två år, sedan var han bortglömd - skolan man sa skulle heta efter honom, det var bara ord. Cyklar genom stadsparken, längs med kanalen, ungefär här börjar Ring P1, en man som ringer in och är glad över att de hårdare beviskraven i våldtäksrättegångar. Det här har vi längtat efter säger han.

Omger mig av musik idag. Återupptäcker Sinead O´Connor t.ex. Mandinka. "I feel no shame!" Första gången jag hörde den skivan var hemma hos min syster när hon bodde i huset bakom Lanz, hon skar röd paprika till det nybakade brödet, min första pojkvän hade nyss varit otrogen, jag lyssnade på TROY i repat i flera dagar, paprikans röda färg är så stark i minnet, en tröst och en ömhet som nästan tog bort sorgen.

På Facebook diskuteras litteraturens roll, någon säger att man inte får kompromissa med det man tror på. FÖR FIKTIONEN, FANTASIN & EMPATIN, säger någon annan. En tredje talar om att minnas DÅRPOTENTIALEN i oss alla. Att vi alla är starkt kännande människor. Tänker på Malin Axelssons ord: "Jag tror inte vi är rädda, vi sitter bara på olika platser och tror att vi är galna".

Träffade Sofi Oksanen i Helsingfors för en vecka sedan. Det som hände för 50 år sedan är en del av idag, skriver hon i sin debut. Hon pratade om minnet och de icke-censurerade berättelserna nästan som delar av en frihetskamp… mot fascism, totalitära stater, etc. Och för kvinnors rättigheter.

Sommarlov. Mammaliv. Är Alma/Alva. Min dotter är Emil. Hon får vara pojke, men inte jag. Ständiga diskussioner. Det Rosa. Prinsessorna. Varför elefanter gör plåstret till pojkplåster. Flickorna till varandra: Ska vi leka Kittyprinsessa? Älvprinsessa? Vad är det för någonting?, frågar jag. Vad gör man för något? Med pojkkompis leker hon Lucky Luke och pangpang. Provar roller förstås. Uttryck. Men det rosa och skira dominerar treåringens värld. Och den tydliga gränsen - avgrund - helvetesgapet, mellan människa och människa. Det är som en lag. Mest prinsessor - högst status. Vad betyder prinsessa? Vad är skillnaden mellan min barndom och hennes - jag menar då i prylar, märken, för pojk-flickskillnaden var betydligt djupare i samhällsstrukturen då, så klart är det den sortens backlash som blir på ett område när ett annat avancerar. Klamrande vid "trygghet". Som egentligen är utsatthet. (En form av KD-trygghet - eller SD-trygghet... En slags fascistisk trygghet: Stanna i den här lilla, trånga fåran så kommer du att slippa oro, förvirring, "utanförskap"). För båda parter. Alla parter. Jag återkommer förstås till detta hela tiden. Regnet öser ned över Kungsgården. Gräva stora gropar med för liten spade, gräva små gropar med största spaden. Skapandet är i tanken, i Umalani (the Garifuna Women´s Project) som går het i bilstereon, i Syskonbädd som läses innan sömmen, i lunchmöte med Carolina och Helene. Hela tiden längtan efter samtal. Längtan efter vårt kvinnoprojekt - Sandvikens kvinnor. Röra vid ritningar från 1911 - Tvättinrättningen, Tvätthuset. Tanken på kvinnorna där. Det hårda kvinnoarbetet. Det fysiska. Tankar på Det fysiska - på många olika plan. Råhet. Galenskap. Upprördhet som stämplas som labilt, nervklent. Stämplandet har en rot, seg och djup. Svår att fnysa bort. Svår att bli medveten om. Kulturen ställs mot folk/lighet. Göran Hägglund gapar om vänsterkultur - som gapig och krånglig och onödig. Ställer "dekonstruktionen av könet och performancevrål" mot "verklighetens folk". Och så Björklund som fortsätter hetsa skolbarnen. Var i allt detta tar människan vägen? Rykten om att teaterinriktning och bildkonst dras in från kulturskolan. Konsthallen och biblioteket skarpa neddragningar. Jag vet: detta blir ett sammelsurium. Det hör ändå också ihop med det rosa. Prinsessorna. Vi får inte riktigt vara människor. Så som vi längtar efter att vara människor. Kött och blod. Nära. Komplexa. Men min dotter härjar än så länge lika mycket i sina Emillekar som i Prinsesslekarna. Lekarna/rollerna överlappar varandra. "Prinsessa" liksom "pangpang" är ännu mest bara ord. Men snart är de orden makt, och tydliga signaler om skillnad. Liksom tydliga indikationer på "gemenskap" kontra "utanförskap" - ord som också förvrängs och lärs in fel.

Bra artiklar:

Ulrika Kärnborg:  Rakbladet dövar inte smärtan

Kajsa Ekis Ekman (en stor favoritskribent, på sidan om Nina Björk och Arbetarens Kristina Lindqvist): Lögnen om folkhemmet

Carsten Jensen: Flyktingen med svavelstickorna

Majgull Axelsson: Inlåsta, övergivna och gömda

(ursäkta att det blir så mycket DN, vår gratisprenumeration tycks aldrig ta slut... )