Tanten på försäkringskassan tittar enbart på mej när vi snackar föräldrapenning. Min man existerar inte. Tre gånger får vi säga att det är han som kommer ta ut den mesta föräldraledigheten innan hon så smått börjar rikta sej även till honom. På mödravårdscentralen ges vi rådet att snacka med nån av samma kön om förlossningsupplevelsen eftersom vi av olika ju ändå inte pratar samma språk.

På dessa instanser och i dessa tider när man blir allt mer uppmärksam på jämställdhet, och verkligen vill få fäderna att ta ut sin pappatid, varför anstränger man sej då inte att bjuda in, att överbrygga klyftor?

På andra sätt blir ursprunget till könsrollerna obarmhärtigt tydliga: Jag flåsar, går långsamt, är irriterande klen. Min man bär kassarna, fixar, biter ihop. Säger att han inte tycker att han kan snacka om sin ängslighet när det ju är jag som bär tyngst. Min mage är i absolut centrum. Nu trycker det nedåt, nu kan jag knappt gå. Min man eskorterar, tycker synd om. Inte undra på, tänker jag, att kvinnan inte kunnat ta plats när hon jämt varit försvagad av grossess och barnsäng. Inte undra på att männen setts som starkare. Jag vill inte ha det så här, men samtidigt har jag verkligen inget fysiskt val. Men vi kan ju tala om att det känns så här. Att vi blir irriterade över att känna oss som klichéer. Vi behöver inte sätta oss med ryggarna mot varann och tänka: ingen idé, vi verkar ju ändå så olika. Det enda olika, faktiskt, är att barnet växer i min mage och inte i hans, annars finns det bara konstruerade skillnader, som såväl försäkringskassa som mödravårdscentral liksom vi blivande föräldrar borde försöka prata oss bort ifrån, inte konservera.

Att vi skulle känna olika inför detta nya och stora är en myt lika förlegad som den om aktiv spermie och passivt ägg, eller den att ett vilt sparkande barn skulle vara en kille, och att en flicka skulle vara enklare att uppfostra; inte lika bångstyrigt egensinnig. Det är ju som det ljusblå och ljusrosa - varför går vi med på det? O, så roligt om det blir en flicka, då kan du köpa kläder med spetsar! Men jag vill ju inte det. Det är som i Pinks video till låten "Stupid Girls" där djävulen på flickans ena axel vill hon ska leka med Barbies och sedan växa upp och banta, medan ängeln vill att flickan ska spela boll eller piano och växa upp och bli president. Det är förenklade bilder. Och det är en skitsvår process. Men jag vill inte att mitt barns egna vilja ska stympas. Jag vill att hon eller han ska få klä sej i sin favoritfärg och att den favoritfärgen inte ska baseras på vad andra säger är rätt. Jag vill att det för mitt barn ska bli enklare att hitta in till den egna lusten, det egna behovet, än det var för mej. Jag vill inte att mitt barn ska hamna utanför för att det är så satans snävt det som kallas innanför. Och ingen annan vill det med sina barn, så varför gör vi inget åt det? Det som vi tycker känns enkelt och gott på kort sikt blir oftast svårt och ont på lång sikt.

Anna Jörgensdotter