Sally hon ligger på ett golv och föder. Mol allena, utan hjälpande händer, utan smärtlindring. Hon klöser sönder fosterhinnan för att skynda på förloppet. Klipper av navelsträngen och konstaterar att det är en son. "Då ler hon i sitt elände /…/ Han slipper föda, tänker hon. Han slipper föda barn".

Det är i Moa Martinsons roman "Kvinnor och äppelträd" som Sally ligger där på ett golv och föder. Jag vet inte vilket barn i ordningen det är, kanske femte. Själv sitter jag och grinar på heltäckningsmattan, jag har min första riktiga förvärk. Barnmorskan berättar att det kan hända sej som så att hjärnan och barnet liksom konfererar och beslutar att nu är det dags, nu är det klart. Och så ger dom kroppen en värk. Och sedan ändrar dom sej, bestämmer att vänta ändå. Hur ska jag, bärare av allt detta, veta något om denna hemliga konferens? Och så kan frälsta morsor stråla över hur fantastiskt detta är. Naturens under. Förlossningen som katarsis, kvinnlig urkraft. Men Moas Sally strålar inte. Hon biter ihop för att inte bryta ihop. Ler bara för att det är en pojke som ska slippa. Det är inte ett dugg romantiskt, det är smärta, och kraft som måste till för att smärtan ska ta slut.

Det mesta nu handlar om just smärta. Fortfarande har man sammandragningarna. Sedan har man trycket nedåt. Och på detta har det kommit kramper. Och så förvärkarna då. Det är som en slags stigande skala ju närmare förlossningen man kommer. Att fötterna svullnar och humöret svajar, det bara tar man; inte stoiskt, men utan större förundran. Min svägerska frågar om jag inte ska hyra en TENS-apparat; nån slags elektrisk smärtlindrare. Det fåniga är att jag vill vara en sådan där stark och seg Sally som minsann inget och ingen behöver. Vi kvinnor tycks nästan tävla i det där oberoendet och i smärtåligheten. Gärna berättar mödrar om ihopbitandet och ickelindringen. En vän säger dock utan omsvep att det går inte att föreställa sej hur ont det gör. Nä, jag kan inte föreställa mej. Men smärtstillande finns i mängder att tillgå. Till och med barnmorskorna propagerar för det. Ändå ska man visst försöka vara någon slags duktig idiot. Fast man aldrig någonsin sett sej som någon naturkvinna; driftsstyrd och intuitiv. Inte heller är man någon Sally som svär fram sitt femte barn på ett golv. Som att Sally inte gladeligen skulle tackat ja till lustgas om det funnits att tillgå. Som att ensamheten var ett önskemål, inte en brist på närvarande man eller annan familj.

Vi behöver inte tävla överallt, vi kvinnor. Vi behöver bara försöka känna efter vad som känns bäst för oss, och om det är för svårt så får vi testa oss fram och det får bli "fel", det finns väl inga mallar för Den Perfekta Förlossningen; åtminstone inte som vi efteråt kan visa upp och få guldstjärna för. Vi bär ju olika med oss - även om vi i just detta bär på liknande magar - och vi kan väl dela med oss av våra upplevelser utan att behöva jämföra, bedöma, bli bedömda. Jag är antagligen, som dom flesta andra, mycket starkare än jag tror - och mycket räddare än jag törs erkänna.

Anna Jörgensdotter