35:e veckan och nä, det är inge roligt att gå i trappor. Från affären till hemmet brukar det ta tio minuter att gå, nu tar det fyrtio. Vi längtar efter vårt barn! Ändå törs inte tankarna sträcka sej längre än till förlossningen och knappt ens dit. Allting därefter är än mer svårbegripligt. Fem veckor kvar!, säger vi och himlar med ögonen. Barnet reagerar starkt på banjo, kaffe och pappas röst. Plantorna i fönstren växer mot ljuset, perennerna knakar i jorden, och plötsligt måste jag erkänna att jag gillar att vänta barn. Inte krampen i benen, bortdomnandet, sammandragningarna, tröttheten, illamåendet, otympligheten. Jag längtar så efter att kunna springa igen, eller åtminstone kunna gå upp för trappen utan att se stjärnor och behöva lägga mej ned. Men just precis nu är det som allra mest spännande, och jag som kämpat emot känslan av uppfylldhet under hela graviditeten måste kapitulera. Det finns inte riktigt rum för annat. Går inte att komma ifrån. Magen är där, barnet är där. Barnsängen måste nog slipas och målas på och vagnen måste vädras men annars är det som att allting bara väntar… Den långa listan med namn krymper andäktigt. Katterna vaktar utanför mitt arbetsrum. Jag har skrivit en lapp med saker att komma ihåg att ta med till förlossningen. Men på detta område är jag verkligen novis. Det mest självklara som pågått i tusentals år blir det mest främmande, liksom omöjliga. Hur ska ett barn på 50 centimeter kunna tryckas ut där nere? Hur ska man bete sej efteråt?

Alla känner liknande saker inför, ställer samma frågor. Alla säger efteråt att allting faller sej naturligt. Men det finns det som faller utanför. Dom svåra förlossningarna, amningspsykoserna, dom sjuka barnen, barnen som dör. Det är inget jag fixerar mej vid, men samtidigt är det ofrånkomligt att saker kan "gå fel". Ändå vet man ju hur utvecklingen gjort allting säkrare. Min farmors syster dog i barnsäng, det var ju inget ovanligt då, och att tänka sej in i den skräcken går inte nu. Det fanns inga regelbundna mödravårdsbesök, vanligt var att man födde hemma, kanske rent utav i ensamhet. Vanligt var att det kryllade av ungar och kroppen var utsliten och det nyfödda barnet kanske oönskat. Eller i finare kretsar så överräcktes barnet till en amma och sen såg fina frun knappt till det mer. Massor med skillnader alltså, men likheterna då? Osäkerheten. Den kan väl inte vara ny?

Vi är på rundvandring på BB och allting känns så noggrant och övervakat; tryggt. När jag kommer hem börjar jag ändå gråta. Kroppen tar hand om, kroppen vet, är den eviga trösten, men jag känner mej plötsligt alldeles utanför detta. Kroppen kan, men kan jag? Sammantaget - kontentan - är att inget av detta går att planera. Inget av detta går att inrymma under mitt kontrollbehov. Detta är jag oförmögen att påverka, förbereda. Det enda jag kan göra är att packa en väska och tro och hoppas på att allting kommer att gå bra.

Anna Jörgensdotter