Det är som sagan om pojken och vargen. Ända sedan i februari har barnmorskan pratat om tidig födsel, och såklart har vi ställt in oss på det. Barnet är så rörligt, mamman är så stressad, livmodern så öm, sammandragningarna så tidiga och så många. Hela förra veckan kändes som en upptrappning, nu känns det plötsligt nästan ingenting. Maken har bytt ut stirrighet mot uppgivenhet. Nej, inte så att vi har gett upp. Logiskt så förstår vi ju att förr eller senare - och det verkar bli senare - händer det. Och det är tydligen bra att barnet går lite över tiden. Men vi har laddat så mycket, och vi har tolkat varje tecken som ett NU; nu händer det! Vi har ropat VARG och folk har trott oss och nu ringer dom och undrar vad det är frågan om, ska inte bli nåt eller? Det är en allmän otålighet. Det nervösa som sedan blev avstängt har nu blivit rastlöst. Vi lockar och pockar: snälla lilla barnet kom ut! Jag vet att jag ska samla kraft nu; vila och smälla i mig kolhydrater, men jag vet också att aktivitet kan få igång det hela, så jag går gärna upp för trappen en gång extra, planterar något i smyg i trädgården. Tecknen är många, men hur tolkar man dom? Är det mensvärkskänslan eller oroliga tarmar? Är det förvärk, tryck eller kramp? Man vet att man kan bli lös i magen, vet att barnet kan bli stilla innan, men gäller det alla? Vattenavgång verkar hända så sällan. Och snälla gravidbok, att modermunnen öppnar sig är inte ett tecken som hjälper.

Jag tänker egentligen inte på Efteråt - vad finns det som man kan tänka om Efteråt? Jag tänker bara att jag vill att det ska ske; i ärlighetens namn tänker jag att jag vill ha det gjort. Som ett plåster att dra bort så snabbt som möjligt. Men så minns jag den där gången i farmors trädgård när jag var liten och fick en stor sticka i foten. Jag blev paralyserad. Inte av att det gjorde ont utan av att farmor stod där intill och blev argare och argare: Men ta ut den nu då! Var inte så pjåskig! Jag var onekligen ett ganska pjåskigt barn. Åtminstone var det så jag kände mig. Som feg och larvig och alldeles för snar att ge upp. Jag var omgiven av kvinnor som jämt bet ihop och där satt jag på gräsmattan och panikskrek med en sticka i foten. Och jag tror att jag skrek mest för att jag skämdes. Och för att jag blev stressad av dom vuxnas förmaningar. Kunde dom inte bara lämna mig i fred så jag fick fixa det själv? Alternativt: kunde jag inte typ svimma eller nåt och när jag vaknade skulle stickan vara borta.

Så känns det med barnet. Sådan är oron inför förlossningen. Att jag ska bli sittande, paralyserad, och bara skrika: Jag kan inte! Jag kan bara inte! Och barnmorskan ska bli arg och kalla mig pjåskig och jag ska skämmas och skrika än högre. Det är som att jag inte kan se resultatet av det hela. Det är som att jag är så inställd - och har varit under hela graviditeten - på bristerna att jag inte kunnat se det fantastiska som ska komma ut av det. En ny person. Ett helt nytt liv. Som vi ska ta hand om. Som vi ska visa världen. Det är för stort. Det är så oändligt mycket större än en sticka i foten.

Anna Jörgensdotter