Så var det gjort, för att uttrycka det krasst. Nog känner jag mig stolt som grejade 24 timmar med värkar var femte minut, men å andra sidan: hade jag nåt val? Jag tog all hjälp jag kunde få. TENS, mängder av lustgas, ryggmärgsbedövning. En barnmorska sa nästan argt att jag måste tänka på resultatet, men jag kunde inte det, det gjorde för ont, jag trodde inte det skulle göra så ont. Själva utdrivningen var inte så läskig som jag trott, där hade jag ändå nån form av medbestämmande. När barnmorskan sa att det återstod en krystning trodde jag dock hon skämtade, man har ju sett bilder av ungars huvuden som tycks sitta fast i mammans underliv. Men en krystning var det och det sa inte plopp, det bara kom en hal kropp flygande och landade på min mage och jag vågade inte ta i den. Inte grät jag glädjetårar heller, min man såg ut som ett frågetecken, jag fixerade mig vid det buckliga huvudet. Barnmorskan frågade om jag såg vilket kön det var, och jag tyckte det såg ut som en flicka, men eftersom hon frågade så var det väl nåt konstigt med det; jag hade ju läst om barn som kommer ut med båda könen. Det ser ut som en flicka, viskade jag, men fick ingen bekräftelse, vågade fortfarande inte hålla. Samtidigt klämde man på min mage, moderkakan ville inte komma ut, och där på mitt bröst: någon med deformerat huvud och osäkert kön.

Men förlossningen var inget mot dagarna på BB - en strid ström av barnmorskor med olika åsikter och fyra timmars ammande som uppmuntrades och resulterade i en viktnedgång på över 10% - och dagarna på BB var inget mot att komma hem.

INGEN hade berättat för mig om paniken, tårarna, vilsenheten, kvällsdepressionerna, alienationen. I alla böcker jag läst står det om hur hemkomsten känns så mycket enklare än modern tror. Det står om instinkter, anknytning; mödrar som går på rosa moln. Förvisso kan man hitta ordet omtumlande. Men det ordet räcker inte på långa vägar. Jag satt två veckor i soffan och grinade floder. Och nej, alls inte bara hormoner; det käcka: när mjölken rinner till så rinner tårarna. Det är ju ett helt liv som blir uppochned. Och det är så konstigt att ingen snackar om det. Att morsor runt omkring mig istället måste påminna mig om ensamstående mödrar eller säga saker som: jo men, så här kommer livet att se ut nu, bara bita ihop. Dom ultrakäcka och martyrerna. Jag vet att det handlar om att lära känna varandra, att vänja sig, att hon blir mer självklar, liksom jag i min nya roll - som nej inte är en roll, det här är inget skådespeleri, det här handlar inte om att vinna någon slags mödrarnas guldbagge för bästa performance. Jag vill inte att det här ska handla om fasader; att titta här så duktig jag är! För det får mig bara att känna mig ensam. Jag är förvisso dramaqueen ibland, har tendens att titta mörkt, men skam och prestationsångest gagnar varken mig eller min dotter. För varje dag blir det lite enklare, men var är morsorna som talar om det skitsvåra? Att man kan känna sig inträngd i ett hörn? Att det kan kännas som man vill springa ifrån allt? Gagnar det våra barn om vi hycklar med våra rädslor? Jag är lycklig över min dotter, jag säger inte motsatsen för att jag berättar om paniken. Men det är först när jag får lov att vara verklig och inte perfekt som det också finns plats för kärleken.

Anna Jörgensdotter