Tacka fan för att det finns amningspsykoser. Ok, nu vet jag ju att det inte är bokstavligt, men man kan må mycket dåligt av amning, känna sig helt förvirrad, dålig, ledsen, trött. Och då inte av själva amningen utan av kraven på att amma.

Jag är en av alla dom morsor som får samvetskval varje gång maken värmer på ersättning. Jag känner mig bristfällig, misslyckad, hemsk. Det kan vara som så att mitt barn är superhungrigt men vägrar ta tuttarna; det kan vara att jag ammat var och varannan timme och inte orkar mer; kan vara att jag behöver komma ifrån, träffa folk, jobba; sova ett par timmar extra; eller, kan vara - helt enkelt - att min man vill mata, att han också har ett behov av den sortens samvaro med sin dotter. Men nej, detta talas det sällan om. Det finns rekommendationer, rent av från högsta ort: socialstyrelsen!, men egentligen otroligt lite konkret fakta bakom alla stora ord. Förmodligen skulle jag blivit hemskickad omedelbums från BB om jag inte velat amma. Man snackar allergier, immunförsvar, men mest snackar man anknytning - snackar: värdefullt, livsviktigt, utan att backa upp, förklara. Och man hör detta, läser detta, sköljs över av detta. Duktigheten igen, viljan vara rätt - särskilt som förstföderska. Hur blir det bäst för mitt barn? Få som sätter självklart likhetstecken mellan bra för mamman bra för barnet. Att vantrivas med amningen påverkar naturligtvis relationen till barnet. Men man ska ändå prompt "akta sig för ersättningssvängen". Ty "den är svår att komma ur." Detta är ungefärliga citat från Amningshjälpen. Varför måste jag då ta mig ur den; akta mig? Det är väl ändå inte knark vi snackar om?

Dom första två veckorna funkade ingenting, dottern hade förlorat mycket i vikt och motvilligt rekommenderade man ersättning… men absolut inte ur flaska. Det tog timmar för oss att få i henne ersättningen med sked eller plastkopp. Hon blev frustrerad, men flaskan var tabu och jag vågade inte prova - tänk om vi gör fel! Tänk om vi inte är bra nog!

Jag har väl aldrig skämts så mycket som dom här första veckorna med min dotter. Mjölken rann för dåligt, dottern skrek. Jag kämpade och kämpade och ibland tycktes det som att det primära försvann ur sikte: Att få mitt barn mätt! Nej, viktigare blev att "lyckas". Att kunna berätta att: hej, jag helammar! Och ingen skulle kunna vifta med nåt finger, kritisera. Typiskt nog heter det ju också att man "hobbyammar" så snart man blandar in lite ersättning i det hela. Som något som knappt räknas. En synnerligen oprofessionell morsa. Som bara för skojs skull. Även då man gör ett jättejobb, hur man än gör det. Ord som klankar ned istället för stöttar.

En handling uppmuntras inte genom att göra den till ett krav. En påtvingad, bindande handling alstrar inte lust och glädje. Valfrihet och inte minst ärlighet skulle bidra till att många fler mammor ville amma. Utan stress, panik och skuldkänslor. Går det inte så går det inte. Mitt barn tar inte skada för det. Det är superbra att ersättning finns! Att det kan underlätta! Jag är inte dålig. Men det känns så. Det känns som om jag är en halv morsa. En hobbymorsa.

Anna Jörgensdotter