Hur är en mamma? Hur är en bra mamma? Det känns som om det finns en viss bild (här också), och den bilden är kanske bäst tecknad om man som osäker nybliven morsa trillar in på nåt internetforum där mer erfarna morsor ska ge goda råd. Det finns väl inget så högkonservativt och moralkladdigt som moderskapet. Som osäker och nybliven får man panik av dessa käcka röster och råd. Ty. Jag får panik ibland. När min make är borta och jag har ensamt ansvar får jag panik. Jag går inte och trallar och jollrar och killar min nyblivna dotter under fotsulorna när hon skriker. Jag skriker än värre. Grinar så min dotter tystnar och tittar på mej med sina stora ögon. Sen får hon förstås luft igen och jag stänger in mej med henne i sovrummet med nappflaska full med ersättning, tvättlappar (både till kräk o tårar) och vin. Sa jag vin? Ja, jag sa vin, gud hjälpe mej. Jag är antagligen - enligt mallen - en förskräcklig morsa. Ibland vill jag bara springa bort ifrån allting. Ibland tittar jag på min dotter och önskar att hon kunde springa härifrån. Jag känner mej hemsk. Jag letar i forumen igen efter en röst som säger samma som jag. Men överallt är det alkoholförbud, trall och joller och kittel under fotsulan. Det är alla dessa stolta mammor till världens vackraste barn. Det är helammande mammor som aldrig i sitt liv skulle ge ersättning ur helvetesnappflaska; eller trösta med helvetesnapp. Det är sprutande tuttar och nöjda barn. Det är press och prestationsångest. För även om mammorna hurtfriskt avslutar sina inlägg med att man ska göra det som är bäst för en själv så är det ändå aldrig någonsin en själv som det handlar om. Jag finns inte. Åtminstone finns jag inte som annat än mamma. Och bör inte heller göra det. Om jag ska vara bra.

Jag tror att ni lurar mej, supermorsor. Ni är så rädda för att nån ska anklaga er för att göra fel. Så rädda för att förlora den identitet ni så lyckligt trätt in i. Så rädda för att inte vara duktiga. Men ni hjälper inte mej det minsta. Ju mer ni hycklar desto ensammare känner jag mej. Jag vet att det finns en massa olika morsor och alla har vi rätt att kalla oss morsor - ja, till och med har vi rätt att kalla oss bra morsor. Eller "tillräckligt bra"; good enough. Jag vet gråtande, ensamma, panikslagna morsor. Jag vet galna, trötta, bortlängtande morsor. Jag vet morsor som inte vill vara morsor just för att bilden av morsan är så snäv. Jag vet ingen morsa som inte vill och försöker älska sitt barn. Och att det aldrig är barnet som är skulden om det inte funkar, utan pressen och ensamheten och allt det andra. Jag vet morsor som inte står ut med att hålla sina barn, och jag vet morsor som måste hålla hela tiden; vem kan säga vem av dom som älskar mest och bäst? Jag vet morsor som ger upp sina egna liv i tron att dom ger allt till sina barn när dom istället då inte kan ge någonting. Och jag vet hycklande morsor som säger att dom aldrig grinar, aldrig får panik. Vi är väl alla stolta mödrar till världens vackraste barn, men många av oss har kanske inte tid att helamma eller ork att tralla och jollra eller möjlighet, lust, kunskap - vad det än är. Och vad det än är så vill jag inte att skammen ska komma gnagande och göra så oändligt mycket mer skada än ett glas vin den kväll då maken är borta och jag så gärna vill känna att jag gör och är tillräckligt bra. Morsa. Människa.

Anna Jörgensdotter