Tips till morsan: Stäng in dej i sovrummet tillsammans med ditt barn i några dagar; bulla upp med kuddar och tidskrifter och filmer och bara amma och unna dej det!
Utanför står stackars farsan och törs inte ens knacka på.
Utanför står stackars farsan.

Ut kom lilla ungen och farsan hade varit med under hela förlossningen. Vi fick rosa lapp -- eftersom ungen var en dotter - med info om vikt och längd, med mera. Längst upp står det: Föräldrar: Anna och M. M, enbart. Och han blev under förlossningens gång kallad allt möjligt på M utom sitt egna M-namn. På BB får farsan betala 200 kronor natten för en tältsäng om han vill stanna, frukost ej inkluderad, men bäst är förstås om han åker hem; ja, för att vila upp sej och sen ta över. Farsans roll är hela tiden att "ta över". Farsan ska avlasta, det vill säga inte riktigt vara med och inbegripen från början, i varje stund. Farsan blir inte talad till på samma sätt som morsan på BB. Farsan är i periferin. Det är 2006 och där sitter farsan på sin tältsäng och efter ett tag går han och kollar på fotbolls-VM eftersom ingen ändå tittar på honom när dom informerar.

Farsan måste känna sej helt meningslös, helt värdelös, men han pratar inte om det för detta är womens world. Det är 2006 och överallt snackas det om hur viktigt det är att pappan är hemma men sen får han ändå inte ge nån ersättning för det är fult som knark och mamman måste amma dygnet runt annars är det hon som är värdelös och då måste morsan såklart vara hemma och helst så länge som möjligt och hon ska amma så fort ungen öppnar munnen för det mår alla så himla bra av.

Utom farsan såklart. Eller, det tror man ju, att farsan mår så bra som kan fortsätta pula med sitt, som om inget riktigt hänt. Morsor kan bli martyrer som tänker att "o, att jag får göra allting jämt", och några pappakriser finns förstås inte. När mjölken rinner till så rinner tårarna. Men inte för farsan förstås.

Farsan som inte får brev om barnbidraget. Brevet är riktat helt till morsan; det står inte ens "ni", det står "du". Farsan hör inte hemma här. Han kan väl lika gärna vara någon annanstans. Så som farsor i alla tider.

På föräldrautbildningen får morsan tipset att inte snacka förlossningsupplevelse med farsan för han fattar ju ändå inte hur det känns.

Sen säger man att se upp för krackelerad relation, ty det brukar bli så när ungen kommer.

Morsan och farsan trycker varandras händer under bordet, tänker: tacka fan för det. När alla tror att vi är så olika. När alla verkar inbilla sej att en farsa inte kan ta hand om ett barn, nej, att farsan inte vill.

Tänk va, vilken man du har, kan folk säga, som är så fin mot lilla ungen.

Och morsan fattar inte varför en farsa nu inte skulle vara det.

Morsan håller ändå sin unge hårt och tänker att jag kan ungen bäst för jag är dess mamma.

Samtidigt som det svindlar och ungen skriker och farsan säger: jag tar henne nu. Så sitter morsan där och blåhåller och tror att det finns sanningar i gammalt och att farsan står längre bort än hon. För att hon har tuttar. För att det fanns en tid när det kanske inte funkade på annat sätt än morsan med barnet och farsan på jobbet. Morsan närhet och farsan distans. Men nu är det 2006 och stackars farsan står utanför barnkammaren och bankar på dörren men ingen hör. Förutom barnet, som inte har röst nog att säga: Kom in!

Anna Jörgensdotter