När livet känns hårt kan man fixera bilderna på en filt som hänger i bilfönstret. Det är Barbapappafamiljen och blicken vandrar från den ena färgglada familjemedlemmen till den andra. Hon kämpar med gråten, suger ihärdigt på nappen. Hon är på sin första resa, bilen är varm, intrycken många. Två månader gammal - jag har ingen aning om hur världen ser ut i hennes ögon. Folk pratar om den självklara förståelsen för sitt barn; att det är något intuitivt för modern att veta sitt barns behov. Funkar det verkligen så, är det rimligt att avkräva sej själv den sortens magiska förmåga? Vi har känt varandra i två månader. Efter två månader med min make så funderade jag på att göra slut; jag hade ingen aning om vem han var och trodde, helt uppåt väggarna felaktigt, att vi inte var bra för varandra. Och då kunde vi ändå kommunicera! Vi hade ord, rörelser. Vi kunde säga förlåt, fråga saker, ta på varann.

Min dotters händer hittar sällan rätt; ofta slår hon sej själv i ansiktet, men ibland hittar dom målet: munnen. Där i bilen kämpar hon mot gråten, det är ju inget skönt att känna sej upprörd, än mindre att känna sej rädd. Hon vill känna sej trygg. Solen far hårt över hennes ansikte och mamma lyckas inte alltid skydda. Ansiktet skrynklas ihop, blir rödare; nappen gör ingen riktig nytta längre. Och då upptäcker hon filten med figurerna och ansiktet bara förändras. Livet. Jag tänker att jag känner igen mej. Inte för att hon är min dotter, utan för att vi båda är människor. Som inte vill känna oss utsatta, olyckliga.

Samtidigt känner jag mej ju också helt rådvill. Ofta känner jag mej helt arg. Maktlös. Skriket som inte går att trösta. Som ibland inte verkar vilja bli tröstat. Man testar tutte, ny blöja, sånger, ersättning. Men ingenting hjälper. Vad vill hon? Varför grinar hon? Varför somnar hon inte? Varför är det så svårt att göra henne nöjd?

Jag letar efter logik, rutin, kontinuitet. Att kunna urskilja mönster i hennes beteende, att kunna planera, kontrollera. Varför jag nu avkräver henne något som borde vara orimligt att avkräva människor överhuvudtaget. Svindlande känsloliv. Tillåtelsen att förändras, ändra riktning, skrika eller skratta utan förklaringar. Och man kan ju inte krypa in i någons skalle, det har jag äntligen lärt mej att acceptera - tidigare gjorde det mej förtvivlad, nu känns det mer som något spännande, ibland känns det helt självklart. Jag är lik dej, men jag är också helt olik dej. Min dotter är säkert väldigt mycket som jag är, men än mer är hon en egen som det inte riktigt är meningen att jag ska kunna förstå och förklara. Men som jag kommer att, i vår takt, lära känna bättre.

Jag kramar hennes lilla hand i bilen, men det är Barbapappa som hjälper bäst. Också det en insikt. Ibland kommer inte jag att kunna rädda. Ibland kommer hon att vilja och behöva rädda sej själv.

Och vi behöver alla våra Barbapappafiltar att titta på när det känns som om vi tappar taget. Två månader eller trettiotre år. Där möts vi. Det är underligt. Det är inte underligt alls.

Anna Jörgensdotter