O, den lilla, gula nappen rör sig igen! Lättnad, lycka! Min dotter sover hårt, men morsan ligger vaken. Stenvaken. Med ett hjärta galet hickande i bröstet. Jag törs inte släppa hennes hand, fast min arm ligger i en obekväm vinkel och det strålar ont upp i axeln. Min man är som vanligt borta på helgerna och det här ansvaret gör mig klarvaken, den här oron, glädjen – alltihop. Den här bindningen som jag faktiskt inte trodde jag skulle känna. Först för en vecka sedan kunde jag, vågade jag, viska till min dotter, i mörkret, att jag älskar henne. Jag vet mammor som inte känner den där hisnande kärleken förrän kanske efter ett år, och jag förstår det. Det som kommer allra först är behovet att skydda. Den känslan tar liksom all kraft. Ge mat, övervaka, förstå signaler. Min dotter har skrikit i över en timme, jag trodde dom kvällarna var över, jag sa till min man innan han åkte att nu vet jag, nu är jag inte rädd längre. Men så blir jag väl för ivrig igen. Minsta lilla gny och hon får tutten. Och sen strular kanske magen, vad vet jag, och hon kan inte somna, blir övertrött, jag blir otålig, nervös igen – och plötsligt dundrar självkritiken igenom; hennes skrik och mina tårar. Jag tänker dumt att nu blir hon otrygg, nu har jag misslyckats – och jag är inte alls den mamma jag hade trott jag skulle vara. Jag hade sett framför mig en cool morsa. Jag hade sett så många snygga bilder! Inte den här rödgråtna, vilsna, som ligger och kramphåller sitt barns hand, stenvaken, om natten, med ett galet hickande hjärta. Jag älskar henne! Jag är så rädd! Jag avbokar min resa till Malmö. Kan knappt åka ned på stan. Jag vill inte att min dotter ska bli som jag! En åttaåring som får dödsångest när mamma går utanför dörren. Jag vill att hon ska bli trygg i sig själv och då kanske jag måste släppa den där handen, sluta stirra på hennes gula napp! Jag kanske måste sluta känna mig som en kass morsa så fort hon börjar gråta; att ha perspektiv är inte detsamma som att vara på distans. Att vara på helspänn och känna sig dålig är inte samma som att ha koll och vara ansvarstagande.

Läste en dödsannons, en tiomånaders pojke som dött, jag grinade floder. Sådant händer. Sådant hemskt. Ofattbart. Men just nu ligger min vackra dotter här intill och nappen rör sig eller den rör sig inte, hon sover då hårt, det är bra, det är mycket bra att hon sover hårt efter att ha varit ledsen så länge. Jag måste också sova, jag har också varit ledsen, jag vill inte vara en sån morsa som inte, aldrig, släpper taget om sitt barn. Mina andetag blir så ängsliga av denna vaka, mina steg så smygande. Jag vill vara en mamma som törs spola på toaletten och sitta uppe ett tag och titta på teve, eller läsa, och andas, när dottern har somnat. Jag vill äta chips och ta en folköl utan att oroa mig för hennes mage hela tiden. Jag vill vara en fri morsa till ett barn som lär sig frihet, som inte grinar det minsta när mamman stänger dörren efter sig och går ut. Min dotter vaknar, det måste jag tänka, det måste jag tro, på samma sätt som jag vill att min dotter ska tänka: Mamma kommer ju tillbaka! Men jag vill också få lov att ibland ligga stenvaken med tårar i ögonen och krama en liten hand i mörkret.

Anna Jörgensdotter