Dom sitter på trappan. Män och kvinnor i svarta kläder. Det är en bild från Bruket i Sandviken, 1905. Bildtexten lyder: ”När det blev lördag och söndag då kunde man göra sig tid, och gå ut och sätta sig på farstubron, och träffa sina grannar, och det var där man tog del av varandras glädjeämnen och bekymmer.” Bekymren var oftast av det ekonomiska slaget, och bildtexten fortsätter: ”Det var då grannarna hjälpte till och gjorde så gott man kunde. Förmodligen skulle många dukat under om inte denna hjälp från grannarna funnits.”

Där på farstubron delade man lika. Någon hade mjöl, någon annan socker. Jag tittar längtansfullt bort över staketen här på vår bygata. Närmsta hus ligger bara tio meter bort men det känns som mil. Det tog svindlande tre år innan jag pratade med grannen mittemot. Lyckligt andfådd skyndade jag hem till min man för att berätta.

Min man benämner det rätt när han säger: Det börjar kännas tryggare. Tryggare och tryggare ju mer vi samtalar med varandra. Men fortfarande kan det vara långt till ett Hej. Fortfarande andras och våra blickar ned i marken. Det är svårt att förstå. Det ekar i huvudet: Vi har vårt egna att rå om. Staketen skiljer ut: Här är mitt, där är ditt. Också en form av trygghet. Vi behöver inte riskera att vara påträngande. Vi grillar inom den egna familjen. Och när grannarna har trädgårdsfest kikar vi ut från bakom gardinerna.

Vi har nog med det egna. Vi tror att trygghetskänslan är begränsad till detta egna; familj, vänner. Bortanför det sociala nätverket finns det hotande otäcka främmande. Ibland väntar jag med att hämta posten tills det är tomt på grannar ute. Kepsmannen och jag har kommit in i en ond cirkel. Vi tittar alltid bort från varandra, som att det blivit för sent nu att börja hälsa. Jag ser honom sitta på sin uteplats när jag hänger tvätt. Jag skyndar mej in.

Det känns skrämmande hur lite vi använder oss av varandra. När tanten tvärsöver flyttade kändes det sorgligt. Hon brukade fråga om jag ville hänga med på loppis. Oftast hade jag inte tid. Först när hon flyttat förstod jag att jag borde ha tagit mej den tiden. Att hon förmodligen trodde att hon störde. Hon kom och presenterade sej när vi var nyinflyttade. Kom ända in till rabatten där jag satt på huk och planterade tulpanlökar. Ett sånt mod! Det är ju vansinne att det ska kännas så. Det som kunde vara självklart. Själva vågade vi inte gå runt alls och presentera oss. Vad kunde dom då tro? Platstagande, självsäkra. Vi höll oss borta och trodde det skulle ordna sej med tiden.

Men det finns andra exempel. Det finns grannar som lånat ut kolonilott, bjudit på bär, köpt mej en säng. Det fanns Syndikalistmannen som bjöd på te när jag låst mej ute. Motorcykelmannen som ringde på när jag hade inflyttningsfest och jag trodde han var arg, istället överräckte han en present. Grannen som helt underbart fräckt knackade på när jag kräktes efter att ha hetsätit, genom brevinkastet kom rösten: Hur är det? Mår du bra? Och jag vågade inte svara. Men allt detta har varit livräddande. Allt detta har motverkat känslan av ensamhet, av mörker. Allt detta har främjat känslan av trygghet, meningsfullhet, att vi håller ihop.

Pratar med någon som säger att den enda i hennes trappuppgång som frågar om barnen och erbjuder hjälp är en man med invandrarbakgrund. Jag tänker att där ofta finns en annan tradition, och, inte minst, ett större behov av att bli hjälpt, av att hjälpa. Ett mer akut tillstånd av brist. Här har vi ju våra värmepannor, våra A-klassade kylskåp. Vi behöver måhända inte längre gå till varandra och fråga om mjöl och socker, men vi behöver ju fortfarande varandra.

I svåra tider hjälper man varann. Ska fattigdom eller annan slags misär vara förutsättning för omsorg och omtanke?
Att känna gemenskap är ett primärt behov. Att våga be om och ge hjälp är att känna gemenskap. Som en del av något - är det pinsamt att säga: större?

Jag längtar tillbaka till farstubron. Jag längtar efter mina grannar. I förlängningen är vi alla grannar till varann. I förlängningen är vår längtan – och vår möjlighet till samvaro, ömhet – gränslös.

Anna Jörgensdotter