Vilket år var det? 1983, 84? Minnet vill inte inrymma. Inte årstid heller. Men jag hade varit sjuk och hemma från skolan i en vecka. Jag tyckte om skolan. Det enda jobbiga var två äldre tjejer som muckade med mej, men jag hade så många på min sida så jag vågade bita ifrån.

När jag så efter en vecka äntligen fick gå till skolan igen så märkte jag genast – på vägen dit – att nåt var förändrat. Min bästa kompis var så tyst, sen sa hon att nåt hänt, hon sa inte vad, började gå väldigt fort, sista biten sprang hon. Sedan minns jag inte mycket mer än att ingen sa nåt till mej när jag kom in i korridoren och att jag grät på kvällen och att det kändes som jag ville dö och mamma sa att det nog inte var så farligt. Minns morgnarna, skräcken, telefonterrorn, magvärken, men jag kan omöjligt säga hur lång tid, om det var en månad, ett år eller flera. Anteckningar jag gjorde i min dagbok var jag noga med att några år senare sudda ut. Inget fick finnas kvar. Jag var arton år när jag första gången vågade berätta för en kompis och då höll jag på att skämmas ihjäl. Det kändes som om min status föll från rolig festartjej (så många år som det tagit att komma dit!) till värdelös på nolltid. För nåt fel måste det ju ha varit på mej. Nåt fel är det väl på den som inte blir omtyckt?

När jag blir intervjuad tycker man om att skriva att jag kände mej som ett freak, att jag var ovanlig, annorlunda. Var läggs fokus då? Ansvaret? Här kommer jag och är fel. Vad leder det till? Något måste för evigt döljas, dränkas, sväljas, svältas bort. Kan ta för evigt att komma underfund med egentliga orsaker – redskapen finns inte där när man är liten. Man kan inte tänka att man är värd beundran för att man stod ut när man är fixerad vid att man inte sa ifrån, enbart anpassade sej. Den där svagheten, känslan av att det när som helst kan hända igen, rädslan som jag inte kan acceptera då den bär för tydliga band till klassrummet. Om jag åtminstone kunde säga att jag stod upp för mej själv, att jag inte på lektionerna log mot plågoandarna. Om jag kunde lägga fram bevis för min egna vilja: häftiga kläder kanske, en arg kajalblick, men det finns bara bilder på rosa flicka med krampaktigt leende.

Våren 2005 tog Måns, 13 år, livet av sej efter att ha varit mobbad i flera år. Hans pappa räknar upp eventuella orsaker: Måns var kanske känsligare än andra, hade egna åsikter, var kreativ, blind för social status. Man ska ju vara lagom, neutral, säger pappan. När Måns märkte att inget förändrades gav han upp.

Samma vår tog Linda, 14 år, livet av sej efter att ha varit mobbad i flera år. Hon och hennes bästa vän ansågs töntiga, dom inrättade sej inte efter normen, bar hemstickade jordgubbsmössor, hade roligt med varandra och försökte strunta i spelet i skolan. Men trycket blev för stort, Linda orkade inte mer.

Det Måns pappa ser som möjliga anledningar. Det som gjorde att flickorna i jordgubbsmössorna provocerade. Så små saker. Så högt pris att betala.

När vi talar om ”annorlunda” och ”utanför” så förutsätter det att det finns ett ”normalt”, ett ”innanför”.
Utifrån dessa områden skapas markörerna, skickas inbjudningskorten. Köper vi rätt saker förtjänar vi en plats i gemenskapen. För att marknadsekonomin ska fungera måste vi konsumera meningslösheter och lägga värde i det. Samhället konstruerar ramarna. Snabbt identifierar vi fel hos andra människor; sätter etiketter, förlorar respekten, slutar ta på allvar. Man kan säga att det är lätt att känna sej fel. Men det är i förhållande till att det anses existera ett rätt. Detta ”rätt” får förödande konsekvenser för vår vilja och vårt välmående.
Den lilla flickan som alla säger är så stark går förväntansfull till sin första skoldag och kommer hem gråtande för att alla andra flickor hade rosa tröjor där hon hade en röd. br />
tändigt höjs rösterna för skoluniform, men för att behöva likrikta måste det finnas ett olikt som inte accepteras. Åtgärderna blir allt mer auktoritära, det är en ond cirkel. För att hantera mobbning förordas snävare regler som gör att individualiteten omöjliggörs och syndabockstankarna förstärks. Den som mobbas får byta skola, den som mobbar polisanmäls, från och med första april 2006 ska skolorna betala skadestånd om dom inte lyckas skydda sina elever. Samhället lägger skulden på släpphänta lärare, lärare lägger skulden på släpphänta föräldrar. Samhälle och skola vill se individen som ansvarig: ett svagt offer, en elak bödel; extremfall som skiljer sej från den ”friska” gruppen. Det missanpassade barnet lägger skulden på sej själv.

Medverkar vi inte alla, hjälps vi inte alla åt att upprätthålla? Det här är inga märkliga mekanismer som uppstår på skolgårdsbasis. Det som händer i barnens värld speglar vad som sker i samhället. På alla områden får ”skillnadsargument” störst genomslagskraft, vi tänker i termer av ”vi” och ”dom”; separerar, särskiljer, knuffar ut och håller distans. Individualismen är ideologin och innebär att vi ska sköta oss själva; inte besvära, kräva, hjälpa.

Människor anpassar och underordnar sej för att det är mycket obehagligt att inse att man är ett offer, utsatt för djup orättvisa. är jag klev in i korridoren den morgonen klev jag också in i en bubbla, en överlevnadskokong, jag stängde av, men framförallt lärde jag mej att vända allting inåt, skämmas, jag var inte bara utsatt utan dessutom skyldig till min egen utsatthet. Jag blev bestraffad för att jag inte platsade i gruppen och därmed måste jag göra om mej själv/ge upp mej själv för att inte ge upp mitt liv.

I den allra bästa av världar borde termer som ”avvikande” vara omöjliga att tillämpa. I denna värld borde vi åtminstone känna oss usla när vi ser det annorlunda som negativt. Emma Goldman skriver att individualismen är individualitetens tvångströja. Den förvandlar livet till en förnedrande jakt på yttre ting och har som motto: Må den starkaste segra. Individualitetens näring, å andra sidan, är värdighet, oberoende, uttrycksförmåga. Den levande människan kan inte definieras.

Anna Jörgensdotter