Halleluja, jag är med barn! 37:e veckan, magen är därför synnerligen påtaglig, ofrånkomlig. Å ena sidan går man och tänker att man är superspeciell och att alla tittar på ens mage. Å andra sidan fattar man ju att man är helt normal, eller rent av lite för gammal i vissas ögon.

Och det är just detta: Blickar! Åsikter! Framförallt: Bilder! Vi har Lennart Nilssons hängselbyxkvinna som vet exakt hur första sparken känns. Hormonfrossarna (allt du känner är hormoner!), könsexperter/konserverare (din mage har pojkform! Pojke - eftersom det sparkar så mycket), biologisterna (kroppen vet! Kroppen är fantastisk!), smärtivrarna (föd naturligt! Var en riktig kvinna!), relationsprofeterna (ställ in dej på att relationen kommer att bli mycket sämre!). Vi har dom blå och rosa burarna. Den lyckliga graviditeten; uppfyllandet och frälsningen. Bilder att slåss mot. Bilder som dränker känslorna. Nästan som reklam. Som att graviditeten är A) ett slags marknadsvärde B) en identitet. Jag blir på en uppläsning presenterad på följande sätt: Anna Jörgensdotter, höggravid. Män i kulturbranschen kommer fram till mej med något lyriskt i blicken. O, Moder! O, fruktbarhet! Du har alltid nåt nytt på gång, säger någon, och jag tänker att han menar romanen jag nyss berättat om, men förstås menar han produktionen av barn. Plötsligt känner jag mej - i vissa blickar - så märkvärdigt lyckad. Tänk om jag avstått från detta. Hon ska väl sitta och skriva, omringad av katter. Nej, tack och lov ska hon bli mamma.

I andras blickar är man misslyckad. Dom "radikala" som tycker att man genom sin graviditet sviker. Först man, och nu barn - säkert ska hon föda naturligt också, och amma?

Jag tycker ingenting av detta är enkelt. Jag har alltid haft svårt för det kroppsliga, naturliga; är långt ifrån bekväm i någon kvinnoroll och livrädd för att bli morsa. Men jag längtar efter den här personen i magen. Men min längtan, min nyfikenhet, fjärilarna, tenderar att drunkna och kvävas.

Man måste frikoppla sej, säger min man. Men han är fortfarande människa, eller musiker, i första hand; inte Fader. Naturligtvis faller han offer för klichéer och står orättvist utanför i många fall - inte minst på Försäkringskassan där man inte ens tittar på honom när vi pratar föräldrapenning (smart trix när man strävar efter ökat pappaintresse). Mannens oro inskränks kränkande till att gälla avhållsamhet; hur ska han klara av det? Han vadar inte i förväntningar på samma sätt. Här är man ju överlycklig - och nästan häpen - om han är hyfsat närvarande.

För dom frälsta är graviditet/moderskap den sanna vägen, meningen med livet. Offentlig amning of course! Biologismens crescendo. Individen reduceras till någon som 1) under graviditeten äntligen får äta en massa 2) efter graviditeten så snabbt som möjligt måste banta bort överflödskilona.

Jag blir tokig på att kroppen inte orkar, blir generad av att se könsrollerna träda fram: mannen som fixar och biter ihop, kvinnan som är klen och "hormonell" (också detta en bild, en förevändning, något som gör att man inte riktigt behöver lyssna på mej; på min ilska och rädsla).

För dom ofrälsta är jag en del av en instängande norm. Jag har fallit för myten. Jag klarar inte av att gå min egen väg.

Det är som att man implicerar att moderskap - men förstås inte faderskap - är lika med världsfrånvändhet. Att den höjda näven blott blir en hand runt vällingflaskan. Det är ytligt. För oavsett om jag pratar med supermorsorna, dom tårögda kulturgubbarna eller dom "radikala", så handlar det aldrig riktigt om barnet - han eller hon är inte den intressanta här. Det intressanta är hur jag förhåller mig till bilderna, och det är en allt för tröttande vinkel. Antingen slåss jag så mycket emot dom att jag glömmer bort glädjen. Eller så infogar jag mej och glömmer min egen vilja.

Jag pratar gärna om den rädsla jag känner för att mitt barn ska drunkna i bilder, åsikter - att mitt barn inte ska våga stå upp för sej själv mitt i allt detta. Så som jag inte törs säga ifrån när jag blir presenterad som höggravid. När jag täcks av myter och förenklingar. När barnet jag bär på inte respekteras utan ses som ett svek eller en självklarhet.

Anna Jörgensdotter