En krönika om döda och levande

I farmors kökssoffa, jag är liten och bredvid mej sitter min syster och farmors syster Elsa. Jag och min syster lyssnar trollbundna på Elsas historier om sitt liv. Verklighet. Som blir sagor. Och som känns viktigare än någonting annat. Andra människors berättelser.

Mare Kandres berättelser. Starka, mörka. Nästan alltid handlar dom om ensamhet. Och hur ont ensamhet gör. När jag läser om hennes död blir jag sorgsen. När jag läser krönikorna efteråt blir jag arg. Sluta göra folk ovanliga. När dom kanske bara är ensamma. Inte vet jag om Mare Kandre var ensam, men så ofta som människor efter deras död upphöjs och framhävs i sin alldeles unikt ovanliga ovanlighet. "Väsen mer än människa". Hur vindlande iväg som bångstyriga vindar eller med outgrundligt mörka djup, omöjliga för andra människor att begripa. Lätt hänt att om man blir betraktad så börjar tänka att man inte kan närma sej andra människor. Lätt hänt att man därför inte ens ser sej själv, åtminstone inte ur något begripligt perspektiv. Man kan lätt känna sej mer som en hopplös kuf än som någon sagolik berömvärd. Det är ju därtill bara dom kända dom begåvade som vi minns på detta skimrande vis. Det finns ingen vågrät relation. Allting är lodrätt och svindlar.

Genom det överdrivna hedrandet så vanhedrar man. Dödar man minnet av människan, avhumaniserar. Upphöjandet blir en motsats till det gemensamhetsskapande. En berättelse, en bok, är på många sätt en jävligt utsträckt hand. Speciellt en bok kan många gånger rent utav vara ett kontaktförsök (jag vet att det är klyschigt att säga, men faktiskt kan det vara så) från någon som måste få lov att berätta, men kanske inte vågar göra det i ett direkt möte.

Mare Kandre skrev om svåra saker på ett plågsamt sätt. Så gjorde även Yvonne Vera. Även Yvonne Vera är död. Skrev tabubelagt, om kvinnoöden i Afrika, det gjorde ont att läsa, det gjorde gott, så som det gör när man läser något och förstår att vi delar känslor, inte är ensamma. Modiga berättelser som hjälper sina läsare att öppna upp och förändra.

Det handlar om inspirationskällor. Det handlar om att sitta intill Elsa och hennes ögon lyser när hon berättar och jag tänker: Så här vill jag bli, så här vill jag kunna berätta. Eller: Sådant här vill jag våga berätta om.

Ibland vill jag bara minnas att visst är vi alla unika, fantastiska, sprängfulla av magi och sagor; begåvning, drömmar - men allt detta delar vi, måste vi dela. Det funkar inte att förhöja, lägga i döljande rosa skimmer, tycka att andra människor är större och mer unika. Kalla vissa för ovanligt värdefulla och andra för paria, patrask. I såväl upphöjandet som nedsänkandet knuffar vi ju ut. Utanförskapet är inte glamoröst. Människor svider bakom sina etiketter. Och vill mest av allt vara tillsammans med andra, inuti världen. Jag talar inte om Mare Kandre nu. Jag kände inte henne. Läste hennes böcker om utanförskap och där var det något hårt och sårigt, att vilja komma ifrån. Komma in till dom andra. Outsiders skapar inte sej själva som romantiska rebeller utan av omöjliga alternativ. Världar för snäva. Blickar som höjer och sänker och inte drar oss intill.

Det är så viktigt att dra intill, sitta bredvid, lyssna. På alldeles jämställd nivå liksom. Människor är aldrig så geniala som dom är givande. Aldrig så svårförstådda som dom är intressanta. Författare vi älskar är vänner. Som vi bara inte känner.

Människor som är döda och deras levande berättelser. Speciella, gemensamma, berättelser. Vanliga, ovanliga, människor. Vi tar bort dom där skillnaderna, tycker jag. Jag menar dom där skillnaderna som för oss bort från varandras verklighet. Och så lyssnar vi på varandras historier, som dom framsträckta händer som dom är.

Elsa dog dagen innan Mare Kandre. Nu försöker jag skriva en berättelse utifrån hennes berättelser.

Anna Jörgensdotter