En plats för alla - om fantasin som livräddare

Skrivandet är en plats att aldrig bli avvisad ifrån.
Jag får det inte ur huvudet. Det är författaren Sara Stridsberg som skrivit det. Utifrån författaren Joyce Carol Oates essäsamling om skrivande som nyligen gavs ut. Vidare skriver Stridsberg: "Ju mer sårade vi blir, skriver Oates, desto större är behovet att söka tröst i fantasin". Inte vet jag om det är någon revolutionerande tanke, men för mej var det ändå omvälvande. Även - eller kanske främst - dom platser man är som mest bekant med, känner man inte riktigt till.

Skrivandet är - även om man tar ur sin vardag, sin hjärterot, sin magtrakt, sina minnen och sin vilja - fantasi. Fantasi är hopp. Ibland nödvändighet. Fantasi är definitivt inget för någon exklusiv skara människor. Fantasi är förenande. Vem fantiserar inte?

Moa Martinson skriver i sin självbiografiska trilogi om fattigdomens kamp som förstås rörde många i sekelskiftets Sverige. Men som en följd därav skriver hon även om tillvaron som åsidosatt och ensam då en mamma inte har tid och kraft att se och stötta - och en pappa inte ens finns. Moa var "född utom äktenskap" och måste hela tiden slåss för sitt existensberättigande. I denna kamp, som ofta är alldeles tröstlös, hittar hon sin slags skyddsängel, utväg: "Jag hade upptäckt en ny värld, en värld som många före mig upptäckt och utan vilken upptäckt de knappast skulle ha orkat leva livet till slut. Den värld vi bär inom oss. Fantasins värld. Den som hänger ihop med sol, måne och stjärnor, träd, röster och bilder. En värld, där vi får vara bland dem vi älskar mest… "

En värld att inte, aldrig någonsin, bli avvisad ifrån. Fantasins värld. För dom som är utsvultna liksom, en frizon.

Jag hade en skrivarkurs i Skåne i somras och hade då en av mina favoritskrivövningar som handlar om att man ska skriva fem varför-frågor och fem därför-svar, oberoende av varandra. Sedan får någon läsa sin fråga, någon annan svarar, och det kan bli - såklart - helknäppa men oftast tankevidgande och ibland magiska "sanningar", och på kursen i somras följande: Varför finns det så mycket hat? Därför att det är brist på fantasi.
Jag får det inte ur huvudet.

Jag tänker på det när det röstas nej till flyktingamnesti - att kanske handlar det i viss mån om brist på fantasi. Att man inte förmår leva sej in i andra. Att i ens egen pragmatiska förträfflighet behövs det ingen fantasi och därmed existerar inte inlevelsen. Kanske har fantasin med strävan att göra; vilja till förändring. Att inte godta verkligheten så som den är. Att vilja göra den vackrare, skönare att vistas i.
Fantasi uppkommer ur brist.
När man inte längre orkar fantisera då tror jag att man gett upp.

Fantasin är en plats där man för ett tag får slippa det trånga och snåla. Traditioner, regler, andra människors okunskap eller oförmåga att se och bekräfta ens behov. Där man slipper känna sej otrygg, där orkar man samla kraft.

Man söker kanaler för att undkomma smärtan i att bli utfryst, särbehandlad, ignorerad, övergiven, förtryckt. Om man vill leva men inte riktigt vet hur, då erbjuder fantasin den värld där det är möjligt att undkomma, men också att pröva en annan slags tillvaro.

I filmen "Finding Neverland", till exempel, beskrivs fantasins rike som denna möjliga verklighet; förtrollad visst, men inte en lögn utan en vidgad sanning. Där en föräldralös pojke åter igen kan se sin mammas ansikte. Och där man inte behöver vara rädd, där det är magi och färger.

En plats att aldrig bli avvisad ifrån. "En värld där vi får vara med dom vi älskar mest." Det är vackert. Det är skitsorgligt.

Anna Jörgensdotter