"Jag känner mej som ett träd som inte får något vatten."
Mannen i fåtöljen med en ölburk i handen skakar av gråt.

Det är en av dom absolut starkaste filmscener jag vet. All or nothing (Mike Leigh). Kvinnan har gnatat, argt anklagat, och mannen har stängt av. Mobiltelefon, svarttaxiradio, känslor. Dragit sej undan. Kvinnan anklagar än värre: Var var du? Varför kom du inte? Varför gör du så här? På båda håll: Två människor instängda i sina roller, men inte bara detta utan mycket mer: Två människor inkapslade i sin ordlöshet, sin känsla av omöjlig kapacitet. Han som i en tidigare scen tvekar att lägga en hand på hennes axel på grund av rädslan att axeln ska dras undan och där ska han stå. Omöjlig och avlägsen. Hon som är missnöjd, frustrerad, sliter för att få det att gå ihop ekonomiskt, minimerar risker, försöker få alla att äta tillsammans. Var det så här livet skulle bli? Är det så här det ska fortsätta vara? Och när han då brister så kan hon inte förstå, liksom vi så sällan gör: Det var väl inte HAN som skulle brista? Det var väl ändå JAG? Att vi inte ser likheten med och i den andre.

"Jag har känt mej så ensam", gråter hon, äntligen, tar hans hand för första gången på flera år. "Jag också", säger han. "Har du?", frågar hon. Förvånad. Oändligt lättad. Hon hade inte behövt bära allting själv! Men hon trodde det. Vågade - kunde - inte tro annorlunda. Mannen som säger, efter år av tystnad: "Om du inte älskar mej så har jag ingenting, men om vi har varandra så har vi allt!"

Och jag grälade på min man igen för jag var besviken på att han inte såg, inte förstod, hade glömt, och jag hade inget sagt heller, kunde han inte bara begripa? Den här mattan vi sopar våra ord och behov under. Jag ville det skulle märkas ändå! Omedelbar behovstillfredsställelse eller oändlig famn eller vad det är vi längtar efter, ser på oss själva ibland som den enda som sörjer och längtar och är rädd. Ensamma planeter, isolerade öar. Drar bort handen när han vill hålla. För att straffa annan för egen svårighet att formulera, behöva, kanske till och med kräva.

Sedan såg vi Waterboys på Cirkus och det var precis den påminnelse vi behövde - så här varm och innerlig kan en värld, en verklighet, vara. Vara motkraft. Dela upplevelser. Ett helt publikhav som gungar i samma takt, jublar. Och sen skriver en recensent på sitt oförlåtligt svala vis att konserten faktiskt kunde varit bättre, att det inte var tillräckligt liksom. Att han inte kände den där enorma solen lysa! Att han måste bedöma bort och snålt betrakta.

Mannen i fåtöljen hade egentligen inte orden, hade levt alla år i tron att han inte kunde, att han var av kass kvalitet, en slags sämre sort på samhällets bakgård, och ut strömmar detta allra vackraste eftersom det är det allra innerligaste, för att han har INGET att vinna på blasé och kyligt distanserat, bara ALLT att förlora.

Och denna kritiker som har makten till orden, platsen (den offentliga), utrymmet, utbildningen, tiden, förmågan, självsäkerheten - ändå inte dom stora orden, dom som verkligen gör skillnad, sången från hjärtat, eller mattan upplyft - Vad är det vi måste inbilla oss, att verkligt omskakande känsloyttringar är patetik, klyschor, och inte riktigt har med våra trånga, coola, framgångskostymer att göra? Att vi måste antingen resa oss från fåtöljerna och gå därifrån eller vända oss ifrån, säga: "Bryr mej faktiskt inte", för hur ska vi annars kunna värja oss mot verkligheten, och varandra?

Virginia Woolf skriver i Mrs Dalloway om att stå i relation till allt och alla, om att ha ett ansvar, skriver: låt oss /…/ lindra våra medfångars lidande, pryda fängelsehålan med blommor /…/ vara så älskvärda vi någonsin kan.

Och kvinnan håller sin mans hand och dom gråter tillsammans och om du inte älskar har du inget och har vi varandra så har vi faktiskt allt.

Anna Jörgensdotter