Emma Goldman skriver att "sann frihet inte är att vara fri från något, för med en sådan frihet kan man svälta ihjäl. Verklig frihet är positiv; det är frihet till något."

Frihet att kunna välja till exempel. Frihet att kunna bo var man vill. Friheten att ingen kan komma och hävda att dom bättre än jag vet hur mitt liv ska levas. (Att säga: Det här är vårt land och ni får inte bo här, är ungefär lika fjantigt som att säga: Du får inte leka med mina leksaker, eller att hävda att vissa gjort sej förtjänta av rikedom, andra inte).

I Folkets Hus diskuteras en kväll i maj asylpolitiken. I panelen sitter moderater och socialdemokrater och säger ungefärligen allihop att dom inte riktigt gillar det sätt på vilket deras överordnade styr. En moderat menar dock att det är skillnad på det politiska och det privata; det är en sak vad hennes hjärta säger, en annan sak vad som praktiskt är möjligt.
Är det verkligen så?

Dom röster som tillslut överväger är publikens. Dom som har erfarenhet. Dom som levt gömda. Dom som vet hur det är att komma till ett land där dom hela tiden ses som problem istället för resurser.

Det borde inte vara skillnad mellan hjärtats röst och rösten i talarstolen. Att avskärma sej får aldrig vara ett ideal.

Ser man något som absolut önskvärt så borde man väl försöka kämpa för det? Även - men kanske mest då - om andra anser en vara obekväm.

Psykologen Solvig Ekblad pratar i teve om motståndet mot att gräva djupare, fråga varför, utforska nya alternativ (som skulle vara även ekonomiskt fördelaktiga): "Det finns en kunskaps och empatibrist i systemet, en politisk korrekt bild". Barbro Holmberg sa ju, angående dom apatiska flyktingbarnen, att Sveriges situation var unik, men på nyheterna den 31 maj berättar man om apatiska barn även i Australien. Något som Ekblad vetat om och försökt diskutera med en regering som inte lyssnat. För att det inte passar deras förhållningssätt? Att verkligheten skall göras om enligt deras bild och inte att deras bild ska formas efter verkligheten?

Man säger från regeringshåll att man inte kan vänta sej att dom humanitära skälen som folk ser dom kan överensstämma med beslutsfattarnas synsätt. Det barbariska (att skicka tillbaka familjer till skräck och kaos, att splittra familjer, att låta människor leva i ångestfylld väntan i flera år) omformuleras till något rationellt och nödvändigt. Och när påskuppropets 157 251 namnunderskrifter lämnas till Holmberg ser hon det inte som kritik utan stöd för regeringens politik (!). Alltså, ytterligare ett steg i begreppsmanipulationen, och därtill ett undergrävande av folkets åsikter och kamp för förändring.

Det är underbart att märka människors stora engagemang! Och att en röst på nätet: "Apatiska barn är ett sätt att bluffa! Jag tycker dom är fjantiga", dränks av människors omsorg och oro. Men kunskap fattas. Många tror till exempel att dessa apatiska barn skulle kunna få vård i sina hemländer. På samma sätt som vi inte ser likheterna tycks vi heller inte se skillnaderna.

Barnläkaren Henry Ascher säger att anledningen till att apatiska flyktingbarn finns idag är att förut fick barn "med svåra traumatiska upplevelser uppehållstillstånd långt, långt innan de blev så här sjuka". Han understryker: Det handlar om EXTREM stress. Och att föräldrar som mår dåligt naturligtvis inte kan stötta sina barn på önskvärt sätt. En australiensisk advokat menar att regeringar ofta skyller på föräldrarna eftersom man inte kan skylla på det egna systemet, säga: det här har vi hanterat felaktigt, nu försöker vi på nytt.

Holmberg säger sej värna om internationell solidaritet. I Folkets Hus reser sej en ung flicka upp och berättar om hur hon och hennes bror levt gömda, rädda, och om hennes längtan att få existera i samma rätt som dom barn hon ser omkring sej. Efter ett tag brister rösten, och hon börjar gråta. Det blir ett svindlande, svidande avstånd mellan verkligheten och politiken. Varför har vissa människor rätt att bestämma över andra människors liv? Har ett sådant förfarande verkligen har med demokrati - och frihet - att göra?

Anna Jörgensdotter