På hästryggen, där sitter jag. Barbacka (såklart). Med den brinnande byn bakom mej. Med bergen - och äventyren - framför mej. Jag är för rädd för att gråta, för fokuserad. Bakom mej dör mina föräldrar i branden, jag kunde inte rädda dom, jag hann bara rädda min häst. Jag heter Marcus. Snart ska hyenorna komma. När det närmar sej slutet ska jag ha kommit till en ny by. Kanske ska jag stanna där, det har jag inte bestämt än.

Jag heter Maggie. Jag har det inte lätt. Somnar i en snödriva, har druckit för mycket sprit. Jag medverkar i en hel serie. Maggies svåra år. Maggie är tuff, men olycklig. Så olycklig att man helt enkelt måste bli tuff för att överleva. Dra sej undan. Inte låta folk komma nära. Sån är Maggie. Jag. Nej, sån är inte jag.

"Anna, kom och ät!"

Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Här på hästryggen. Här i snödrivan. Här vill jag stanna. Tänker knappt på tangenterna på min morfars ljusgrå Facit. Skulle jag börja tänka på tangenterna skulle det liksom rasa. Skulle jag tänka att jag hittar på. Jag hittar inte på, det här är verkligt.

"Anna, kom nu då!" "Jag har inte tid. Det är för spännande nu!"

Farmor och mamma tycker det är gulligt. Tänk att hon kan rymma in i andra världar så där, så hon glömmer tid och rum. Så hon inte ens kan komma och äta. Jag tycker ingenting om saken. Det bara är så här. Det är livsviktigt. Men det tänker jag inte. Skulle jag tänka så skulle det rasa. Kan bara tänka att det är spännande. Och att det aldrig får ta slut.

Korridorerna är brunoranga. Tegelkorridorer - oändliga. Det finns inte mycket som är värre än att gå in genom en dörr man verkligen inte vill gå in igenom. Benen skakar rent bedrövligt. Man får gaska upp sej, bita ihop, det finns inget sätt att vara verklig på. Husen har samma färg utanpå som inuti. Brunoranga. Skolgården är gråvit. Vägen hem är gråvit eller grågrön. Vägen till Konsum är asfalt. Granarna och tallarna är alls inte, på långa vägar, lika vackra som palmer till exempel. Det finns en helt annan värld. Det vet jag ju. En dag, om jag orkar dit, så är jag vuxen. Dom vuxna säger att det kommer att gå fort, tiden går fortare och fortare, säger dom. Så känns det inte alls. Bara helgerna går fort. Tiden vid skrivmaskinen. Men man stannar kvar. Man vill inte rusa någonstans.

Jag heter allt möjligt men inte Anna. Jag har en tuff och snygg storebror som beskyddar mej. Jag har en bondgård. En paradisö. Jag har djur, mjuka katter, som stryker sej mot mina ben. Jag har mängder av bästa vänner, pojkar skriver kärleksbrev som dom smyger ned i min ryggsäck när jag inte ser. I love you. I don't hate my self. Jag är duktig på att rimma. Mamma och farmor berömmer mej. Farmor gråter när hon läser om den hjärtsjuka flickan. Det gör jag också. Annars vore jag ju av sten. Ryser till när hon hittar den döda kvinnan. Gåshud när hon placerar en ros mellan den döda kvinnans händer. För några sidor sedan var hon bara en löjlig brud. Nu har det djupnat och vem vet hur det här ska sluta. Sagorna glöder och dansar. Nu har Marcus ridit över berget. Nu lägger någon en arm om Maggie; äntligen får hon hjälp att hitta hem. Hon blir nedbäddad. Hon drömmer att hon är en fågel, att hon kan flyga vart som helst.

Om allt omkring är brunorange gråvitt vardagsfärgat hårt så blir man hemskt sugen på färg - som när man svälter och det enda man kan tänka på är mat. Det enda jag kan tänka på är något annat än det som är. Om man inte tycker om sitt namn så kan man heta något annat. Om man har den ljusblå tröjan på bara för att inte irritera någon så kan man tänka att man innerst inne är förtrollad och helt i guld. Man blir beroende av utvägar - är det så konstigt? Och hade det inte varit för hur blickar blir hägn och förväntningar blir fängelse så hade det växt blomsterrankor ut ur teglet, jag lovar!

Och ni kan då rakt inte kalla det en flykt, eller dagdrömmar (som ni stryker över det askblonda, mjuka håret med ett milt och liksom ursäktande leende). Ni har väl också era knep (för att inte stoppa huvudet i gasspisen, eller vad det än är som ni tänker att ni skulle kunna göra när ni inte längre orkar). Jag har sett hur många knep som helst. Jag har på mycket nära håll sett jätterädslan för ensamhet. Känner man sej inte trygg kan man åtminstone fråga storesyster om hon kan berätta en saga. Och om hon gör det, och berättar länge, så är man lycklig. Då har man tur. För då försvinner allt det otäcka en stund och det går bra, säger livet, att andas.

Det är klart man måste få vara lycklig. Rättighet. Barndomssjälvklarhet. I det här landskapet hade man ju behov av att få trivas. För sedan, ju mer jag tittade på vuxenheten, ju mindre lockande blev också den. Det är klurigt att på en och samma gång tänka: Jag vill inte bli stor, och: Jag måste bli större, nu. Man vill ju hemskt gärna vilja stanna just där man är.

Utanför, vid nyponbuskarna, nere vid garagen, finns en massa människor med olika, märkliga världar innanför skalen. Farbror Norling som alltid har kostym och hatt; även i varmaste sommartid. Farbror Gävran som med rullstolen körde över våra leksaker. Tanten bakom gardinen som hötte med näven. Blonda damen som solade utomhus - på folietäcke! - även om vintern och visade sina exklusiva vänner sina elefantjakter på stor filmduk i vardagsrummet. Det fanns hur många som helst. Med berättelser, helt fantastiska. Det visste man ju, även om man var rädd för dom eller tyckte dom var tråkiga, tramsiga. Till och med alldeles i närheten: En mamma och en pappa med sina oberättade sagor djupt ned i kropparna. Det var inte riktigt tal om att komma åt dom, så då låtsades man. Istället för att bara skotta sida vid sida så såg vi till, jag och min syster, att grannen närmast var djupt förälskad i vår vackra men lite sorgsna mamma, rent utav hade dom ett förhållande! Pappa visade hundratals riktiga bilder från olika länder men viktigast var ändå berättelserna han bar inom sej, i hårt knutna paket - och när man inte vågar fråga så hittar man på, eller tittar bort - jag hittade på. Sedan kunde man heller inte nå botten i sej själv. Det var det mest skrämmande. Var kom liksom Marcus ifrån? Vad var det dom andra i klassen såg, som jag inte kunde se, som gjorde att dom inte ville leka med mej? Såna saker. Varför jag blev så hemskt arg och så hemskt ledsen ibland. Varför jag sprang och gömde mej när jag hörde Farbror Norling komma gående med sin käpp. Var kom tankarna på döden ifrån, och drömmarna om livet, om ett helt annat slags liv?

Vad drömmer ni om? Vilka slags liv? Jag undrar så över mellanrummet mellan det ni drömde och det som blev - vad händer i det mellanrummet? Skriker ni ibland? Eller bäddar ni bara överkastet hårdare runt madrasserna? Jag vet ju att ni lever mycket mer än ni vill erkänna. I den här staden - för förr eller senare måste det ju komma att handla om den här staden - som inte riktigt är en stad, som är ett samhälle eller vad vi bäst ska kalla det (vilket namn vill du ha? vilket namn drömmer du om?) finns det mycket musik. Det finns ett jernverk, det har funnits fattigdom och kvinnor som krupit ihop och anpassat sönder sej - så är det ju överallt. Det är en gammal bruksort. Det finns en massa tystnad. Stenar och fåglar på insidan av människor. Vi är hårt paketerade nästan alla. Inte särskilt sydländska av oss. Vi besvärar ingen med våra bördor. Det är inget bittert över det riktigt, det finns väl snarare inget val, ingen tid till reflektion och livets alla små glädjeämnen. Vi har kanske inte sett oss riktigt värda. Männen har, som brukligt, tagit till flaskan, och/eller instrumenten. Kvinnorna har inte släppts ut. Man kan inte jämföra om man inte vet om något annat. Jag ville kanske aldrig vara flicka heller, och hur rymmer man från sådant?

Få sätt att vara verklig på. Få platser. För allt det vi bär på. Blickar finns det desto fler av. Berättelser. Man måste slåss med någonting - berättelser mot blickar. Måste slå sej loss på något sätt. Se, nu landar det rymdvarelser på höghustaken! Se, nu sprider sej branden - från badhuset, till barrträden vid kanalen, över kyssbron, vidare till närmsta hus. Se, nu blir allting så annorlunda att ni inte längre kan fortsätta hålla fast vid det som är.

Jo då, farmor älskade dom sorgliga berättelserna, det var dom sorgliga hon älskade mest. När hon fick gråta lite. Av annan orsak än av någon inre. Och mamma behövde nog skratta. Och jag behövde ett annat namn. Helst ett långt och liksom krusigt, som Rosabella. Eller ett pojknamn, ett helt vanligt pojknamn.

Anna Jörgensdotter