År 2005 hyllas en manlig författares självbiografiska verk för det oförtäckta modet, förlaget slår på stora självbiografitrumman.

År 1933 debuterar Moa Martinson. Man jämför henne med dom samtida männen och menar att hon med "kvinnlig frenesi" försöker bräcka dom, vilket blir ett hysteriskt och patetiskt misslyckande. Är det något som är bra och intressant har hon stulit det från sin make Harry (det är självklart att det alltid är Harry som inspirerar Moa, aldrig tvärtom). Moa skriver om arbetarkvinnor, tidigare helt osynliga i litteraturen. Kvinnor har i stort bara blivit synliggjorda via dom manliga författarna, eller snarare förvrängda. "Kvinnlig logik är omöjlig att förstå sej på", suckar en deltagare i Riket-06.

Könsbrillorna sitter hårt. Dom kritiska genusbrillorna trillar ideligen av, om dom ens provats.

I männens fall kallas det till exempel vittneslitteratur snarare än bekännelselitteratur. Det är samma mekanismer som när man tycker det är fint när en man gråter. Det är ju något ovanligt, till skillnad från en kvinnas klistriga, tjatiga, gråt - en kvinnas tårar erfordrar därtill riktning och bakgrund, medan mäns tårar är vackra i sej. Samma fenomen också som när fäders närvaro hyllas, oavsett engagemang, och mödrars frånvaro förfärar.

När förlag och press slår på stora kvinnotrumman är det för att författaren skrivit en mer typisk "mansroman", eller åtminstone lyfter från den egna trista eller destruktiva horisonten. "Den vanliga kvinnan" är inget spännande litterärt ämne. Istället bör man som kvinna skriva "förebildslitteratur". Varför understryka?, är argumentet. Varför mår ni inte mycket bättre?

År 1933 skriver en recensent om proletärromanen: "Varför rota i det fula och dåliga, då det finns så mycket skönt och gott att glädjas åt?"

År 2006 tolkar man brister i mäns skrivande som avsiktliga, medan kvinnors dito ses som ogenomtänkta klavertramp.

Jag generaliserar, jag kanske till och med ställer en fråga: Är det så här? Och i sådana fall, varför? Ideligen tycks man förtränga att våra kroppar inte är skilda från samhället och den sociokulturella kontexten. Kvinnor ska därtill frigöra sej från ett underläge som man samtidigt menar inte existerar.

Den svenska självbilden är den av ett jämlikt samhälle. Utmanar vi den bilden ställer det krav på större förändringar. Minst av allt måste vi ställa frågor: Vad är viktigt 2006? Vilken politik har vi? Går vi högerut, blir vi allt mer individualistiska? Vilka konsekvenser får det i så fall? Vi skiljer oss från kulturen på 30-talet, men vi skiljer oss också från 70-talets organiserade engagemang och samhällsomstörtade ideal. Jag har en känsla av att man idag ser genusgranskning som en tröttande petitess, en önskan om att "spänna av". Ideligen bortser man ifrån det uppenbara: att det går en kall och hård linje från en tid då författare som Moa Martinson blev hånade eller ignorerade och då kvinnoporträtt ansågs kletigt subjektiva och ointressanta. Det är samma prestationer, men inte samma recensioner. Vi måste börja se skillnaderna för att äntligen kunna börja se likheterna.

Anna Jörgensdotter