På 60-talet ansågs Sonja Åkessons dikter inte vara "riktig" poesi. Curt Bladh frågar sej i Sundsvalls tidning (25/3) vem poesin skrivs för. Han anser det vara befriande att poesins gränser tänjs, men undrar över poesins mening.

Det finns en slags uppdelning. Det finns därmed ett slags krig. Den så kallat "enklare" poesin kan få rätt dåliga recensioner på "fina" kultursidor. Det tycks som om man tror att sådan poesi inte kräver samma handlag som den "svårare" - att den på grund av sin mer raka, kommunikativa, framtoning är banalare. Som "folklig" poet kan man bli dumförklarad av "finare" poeter som anser att dom vet hur man skriver "riktig" dikt.

Tidigare pågick en debatt om vilken poesiform som var mest angelägen; den språkexperimentella eller den med budskap? I regel ses den sistnämnda som naivare, och den förstnämnda som konstnärlig. Varifrån kommer behovet att polarisera och etikettera? Att upphöja på annans bekostnad? Är verkligen poesiplatsen så trång? Är det inte egentligen butikens lyrikhylla som är det? Eller snarast: synen på poesi? Alltså något som inte minst vi poeter och kritiker hjälper till att upprätthålla.

Det finns massor av människor och massor av olika smaker, men ändå resonerar man som om enbart en slags poesi skulle ha rätt att existera.

Den ena poesi anses "smart" och "vuxen" och har med "kultur" att göra. Den andra skriks mest fram på scen av exhibitionister… Eller lika gärna: En poesi ses som snobbig och gammeldags, en annan ses som cool och ungdomlig.

Vill vi göra det så löjligt enkelt? Eller vill vi vinnlägga oss om att sprida poesin, så att alla kan få hitta sin "sort"? Så att frågan om meningen med poesin blir lika enfaldig som onödig.

Om vi nu känner oss hotade i "vår" konstform, är då det rätta knepet att försöka eliminera eller korrigera den andra formen, eller att säga: allt detta får finnas? Är den "finare" poesin rädd för att mista sin plats, att bli ifrågasatt, att poeten inte längre ska kunna tro på sin röst; den inspirerade, mytomspunna? Och poeten som skriver "rakare" poesi, när ska han eller hon sluta känna sej underlägsen, så att därmed behovet att kalla den "svårare" poesin för rappakalja upphör?

Om vi hittar till poesin så hittar vi våra slags favoritsånger. Och så kan vi nynna på våra favoriter och känna oss tröstade, upplyfta, berikade, utan att behöva tänka på om vi är dumma, smarta, coola, kulturella. Tidigare ansågs jazz- och rockmusik vara avskräde, men idag avkrävs inte musiken - eller konsten - rätt och fel, vi frågar inte: vad är meningen med rock? Att göra det med poesin är trångsynt, snåldumt och synnerligen nervöst. Gränslöshet och gränsöverskridande är ju poesins signum. Ringaktningen borde inte få äga rum på en av få arenor där det kreativa är det primära, och där hoppet därmed fortfarande existerar; ett hopp som är lika naivt och/eller modigt för alla konstnärer.

Den mer utåtriktade poesin har hjälpt människor att hitta till lyriken. Poeter som Bob Hansson, Lina Ekdahl, Slampoesirörelsen, har reducerat epitet som "mossigt", "svårt", oljat dom skräckinjagande diktdörrarna, slagit upp dom på vid gavel, hälsar unga som gamla varmt välkomna in. Sonja Åkesson älskas idag av såväl folket som av kritiker. Så vem skrivs poesi för? Förhoppningsvis för alla.

Anna Jörgensdotter