Det pågick i somras en debatt om politisk poesi. Om den finns. Om den är möjlig. Poesi borde ju inte ha en mall. Ett ideal att sträva efter. Men man kan ju tycka att något fattas. Och då kan man till exempel börja längta efter missioner. För man är så trött på hur det ser ut här runtomkring och längre bort (som fortfarande är "här runtomkring"). Och då kan man tycka att det är onödigt att saker och ting bara upprepas, inte ifrågasätts. Poesin kan ju liksom göra något. Vadå göra nånting? Skapa en tanke inte tänkt förut. En omtumlande känsla. Att man fattar bättre hur man kan leva friare. Känna att det är mer begripligt. Eller bara verkligare. Få perspektiv. Jag levde nio år i en destruktiv bubbla som innefattade bara mej och absolut ingen omvärld, absolut ingen tro på någonting; framförallt inte på eget ansvar, egen förmåga. Och jag tänker inte påstå att poesin förändrade mej. För det var ju en massa saker. Men poesin hjälpte mej. Jag hittade Sun Axelsson som berättade att för att blicken ska hitta ut till dom andra så måste den först igenom dej själv. Hittade Sonja Åkesson som sa så mycket om mitt liv och om kvinnors liv att jag blev helt euforisk och jättesorgsen samtidigt. Sen Neruda, Lugn, en massa andra. Och jag nöjer mej inte längre med bubblor. Jag vill veta mer om hur den här världen är uppbyggd och om hur människor känner som lever här. Har inget behov av formexperiment, kryptiska meddelanden. Har ingen lust att bli road jämt, eller att fly. Har inte tid. Någonstans läste jag frågan: Ska poesin uttrycka individuella känslor eller behandla viktiga existentiella frågor? Ska och ska. Kan man inte göra bägge delarna. På samma gång. Om Sonja skriver om att vara vit mans slav så kanske hon också berättar om världen vi lever i.

Läste en rätt idiotisk krönika i DN, där det stod att lyriken är subjektiv och därför inte kan vara politisk (musik däremot kan). "De rim som skanderas i demonstrationstågen har inget poetiskt värde" och poesi som formas efter aktuella budskap är banal (!). Det verkar som att man då med politik menar partipolitik (och att politisk lyrik då skulle vara partipolitiska manifest), inte något som finns i vardagen och hos alla. Som att poeten är dömd att antingen kleta i sin egen navel eller att skriva rungande brandtal. Politik är inte samma som plakat och barrikad (fast det vore trevligt om den vore det i betydligt större utsträckning). Och hur kan den politiska poesin vara omöjlig när den redan finns överallt?

SpokenWordartisten Alix Olsen skriver om kommersialism och kvinnoförtryck och säger att "politiken och poesin är omöjliga att skilja åt." En massa unga, främst tjejer verkar det, skriver flammande dikter om reklamskit, string och Sharon.

Under belägringen av Leningrad lyssnade svältande människor på poesi på radion och fick dagarna att förflyta snabbare. Författarna ville skriva utåtriktat för att känna att dom gjorde något meningsfullt, men censuren kvävde kreativiteten.

Carl Jonas Love Almqvist menade att poesin aldrig får följa centraliseringens idé. Den ska inte skrivas utifrån regenter, utan bör "tala sin tids stämma". En bra relation mellan "en levande poesi" och "en sann politik" kan betraktas som ett "statsintresse för folkets väl". Vad tusan ska vi annars syssla med, än att tillsammans försöka skapa en bättre plats att leva på? Och poesin kan mycket väl spela rollen som sammanförare. Vi kan läsa Neruda eller Åkesson högt för varandra, det kan få bli kampsånger, om vi inte så urbota envist försöker tvinga in poesin i den ena eller andra fållan. Politik är att se någon eller engagera sej i det sydamerikanska folkets lidanden eller att protestera mot murar eller att inse att det ligger inte an på mej att diska jämt. Poesins enda skyldighet är att vilja något. Sedan kan man alltid ha drömmar om vart den viljan sträcker sej.

Anna Jörgensdotter