Den 21 september 2005 avvisas Djula från Gävle och Sverige. Jag läser om detta i lokaltidningen dagen efter; samma dag dom jag ska resa - inbjuden och frivilligt - till samma land dit Djula mot sin vilja tvingas: Serbien. Djula är rom. Hon är tretton år gammal. I Serbien lever romerna i speciella, avskilda områden, i plåtskjul, under presenningar. Sist jag träffade henne (andra gången sammanlagt), på ett asylkommittémöte, samma dag som det hade röstats om flyktingamnesti, berättade hon att hon snart skulle fylla fjorton. I slutet av november visade det sej. Det är väl inte snart, sa någon, eller om jag bara tänkte det. Djula sa: Det får ni inte glömma bort.

Hon och hennes storebror och broderns familj levde gömda i Sverige sedan tre år tillbaka. Djula gick dock i skolan, pratar flytande svenska, och beskrivs av rektorn som ovanligt smart för sin ålder, när jag träffade henne slogs jag av hennes framåtanda, hennes stora vilja att hjälpa till, hennes livsaptit. Hon hade vänner här. Hon hade en framtid. Vi hade kunnat se på henne som en resurs. Vi hade kunnat se det som ett fruktansvärt slöseri att skicka tillbaka henne till en tillvaro där fattigdom, rasism och patriarkat kringskär och kväver hennes livsrum. På asylkommittémötet var hon förstås ledsen över nedröstningen av flyktingamnestin, men hon trodde ändå att det nu skulle bli bättre. Indikationer visade ju på det. Humanare kändes det som.

Hon fortsatte gå till kyrkor i Gävle för att be om pengar. Hon och hennes bror fortsatte plocka bär.

I Sverige fanns åtminstone hoppet. Näring för fortsatt kämpande. Att man tänker att en dag. Då kanske regeringen bestämmer att vi får stanna. Och mot den dagen strävar man. För den dagen lever man.

Så, den 19 september, hämtades Djula och hennes familj av polisen. Varken lärare eller elever visste varför Djula inte kom till skolan den dagen, men när dom fick veta, då grät dom.

När jag skriver detta sitter jag på planet till Belgrad. Var Djula befinner sej vet jag inte. Vet regeringen? Vet migrationsverket? Följer man upp vad som händer med Djula? Tar någon reda på hur hon mår, hur det går för henne, om hon står ut? Plötsligt har möjligheterna försvunnit. Förhoppningarna dödats.
Det fanns en chans, den finns inte längre. Barns världar är så olika, barns värden är så olika.
Om poliserna bara hade kunnat titta bort, tänker jag. Om dom inte varit så satans plikttrogna, helvetesduktiga. Om dom haft modet att fatta egna beslut. Om dom haft civilkurage. Om jag haft modet att försöka söka upp henne när jag kommer till samma land, för att göra vad vet jag inte, kanske bara tala om att vi tänker på henne, att vi inte glömmer hennes födelsedag.

Vem och vad bestämmer vilken människa som är värdefull? Vems födelsedag vi ska fira och vems vi ska fullständigt skita i. Jag sitter flygrädd med en halv flaska vin och är nervös för att vid ankomsten inte kunna kommunicera som jag vill, ta den plats jag behöver, men jag ser ändå med spänning fram emot besöket, och jag vet att om bara några dagar så åker jag hem igen, till tryggheten, mitt hem, min familj, mitt liv så som jag valt det, så som jag ändå kunnat välja.

Jag vill att det ska vara som i en film.
Jag vill att det ska finnas en möjlighet till ett lyckligt slut, eller bara en fortsättning, för Djula.
Jag vill att någon åker till Serbien och hämtar hem Djula och hennes familj.
Jag vill att denne någon har blommor med sej, biljetter.
Jag vill att denne någon säger förlåt!
Förlåt Djula! Förlåt för vad vi gjort mot dej.
Jag vill att vi säger: Men vi lovar, detta ska vi aldrig göra om.


Anna Jörgensdotter