Det funkar inte, jag orkar inte! Vadå, orkar inte? Du har väl inget att - Men det är som han säger, prästen i "Debatt" (22/2): Jag skäms för att vara svensk. Det är också något annat. Overklighetskänslan, den som kommer över en - som ett slags skydd - när världen blir för ofattbart cynisk. Det känns som att man inte vet hur man ska göra. För att orka fortsätta kämpa. Det är ju inte bara dom egna mindervärdeskomplexen, självcensuren - Det är ju ett resultat av något mycket större. Emelie Cajsdotter i boken "De ovanliga" som i tonåren ställer sej upp på en skolbänk och skriker: Jag dör! Ser ni inte att jag dör!, och folk plockar ned henne, lotsar henne till nästa lektion, det är inte ens säkert att hon får en kram! Nödropen som ökar bland unga tjejer; allt fler skär sej, och kom inte och säg en gång till att det är en trend och inget att riktigt ta på allvar för då skriker jag! Eller så börjar jag bara gråta, så att nån vågar krama mej.

Cirka åtta barn varje dag hör av sej till BRIS på grund av mobbning. Jag har varit mobbad, men jag vågade inte snacka om det, jag vet vilka men som blir av det. Alltid känna sej mindre än, och vara-till-lags-förbannelsen för att man lärt sej att på det sättet kan man bli omhändertagen. Lättburen, lättälskad. Anorektisk. I det att inte ens kunna äta ligger förutom protesten (Se mej då för fan! Se att jag svälter, men inte egentligen av bristen på mat utan bristen på kärlek, värme!) också en stor hopplöshet. Man är så rädd för livet, nuet, framtiden. Som dom apatiska flyktingbarnet. Och det är där allting liksom spricker. I hanteringen av dom apatiska flyktingbarnen som måste avvisas för att det inte ska bli en sån där trend av det. Migrationsministern försöker understryka att nej då, inte tror hon att dom låtsas, men vi måste sätta gränser - och det går inte alls att förstå!

Vi lever i ett av världens rikaste länder, vi har störst resurser att hjälpa, och vi måste ställa oss den väsentliga och säkert obehagliga frågan om det verkligen är försvarbart att vi nekar människor rätten till det mest grundläggande skyddet mot dom mest fruktansvärda upplevelserna, i rädsla för dom i jämförelse väldigt små problem som vi eventuellt riskerar att ställas inför om vi öppnar gränserna? (Med betoning på eventuellt). Vi behöver ju människor här. Och människor som välkomnas med öppna armar blir förmodligen varken apatiska eller känner sej utstötta och frustrerade (känslor som leder till destruktiva handlingar). När man känner att man är ett problem så mår man ju och agerar därefter.

Om jag fantiserar om att flytta till Spanien eller rent av Chile så åtnjuter jag sådan frihet att jag inte behöver ställa mej frågan: Tänk om jag inte får komma in? För medborgarna i det rika, välmående, väst är världen mer eller mindre gränslös. Människor som tvingas på flykt riskerar däremot att utsättas för förnedrande behandling och därefter - avvisning. En hopplöshet bortom all rimlighet. Men det är ju självklart också så att människor vanligtvis önskar stanna och leva på den plats där man har sina rötter. Risken för någon slags okynnesinvandring är ju minimal och även om så vore så: VÄLKOMMEN HIT! Vad roligt att du vill bo här! Och vi hjälper dej gärna!

En sådan inställning skulle väl motverka såväl segregering som rasism? Känslan av att vi hör ihop och vi har inga problem med varandra. Men ändå tycks det finnas en allergi mot det socialistiska tankesättet: fördelningspolitik och allas lika värde. Det man istället tycks mena är att det finns något som är viktigare än apatiska, svältande, utstötta, ensamma, skräckslagna barn. Något så viktigt att dessa går att offra.

Att känna att man som människa saknar värde är den mest fruktansvärda känslan.
Att känna att det finns ingen som står upp för en. Att man är utlämnad åt en värld som premierar dom redan välbärgade och därmed starka.
Att vi har en invandringspolitik där människor fälls hellre än frias på grund av rädslan för att vi ska få det lite, lite sämre. Respekt och omtanke som underkastas marknadsekonomin; det enskilda företagets eller den enskilda människans vinster.

Nationalism, egoism och kortsiktigt som går före internationalism, solidaritet och långsiktigt.
Extrema sorger som stämplas som simuleringar och trender för att blicken lättare ska kunna vändas bort.

Anna Jörgensdotter