"Därför att flertalet människor tror att tillvaron måste vara en evig kamp där den starkaste segrar, blir den det också". Så skriver Elin Wägner och pekar mot en alternativ ordning - för magknip och vassa armbågar, sätta sej på andra och leva evig skolgård, var det vad vi önskade oss?

Jag trodde nog när jag stod på skolgården elva år gammal att när jag var trettio då skulle det vara vackert runtomkring. Man måste ju drömma dit där det känns uthärdligt att befinna sej. Jag fjäskade för dom som var taskigast, det var ju dom som hade makten att lyfta, eller sänka. Det fanns inte ens en tanke på att vända sej åt ett annat håll. Fanns bara en riktning: Herre på täppan, dagen lång, och aldrig nån som sa: Va fint att du har så lätt för att gråta! Vi är ju alla barn av samma ideal, och kamp, och för att inte bli sårad måste man slå hårdare, blidka eller stänga av. Antingen stålhud eller så skrapas huden av. Och där står man. Darrar och skäms och drömmer om att vara nån annan.

En debattartikel jag läser ifrågasätter mobboffren och deras uttjatade trauman, räcker det inte nu? Är det inte dags för mobbarna att framträda, säga att visst var vi svin, men kom igen, alla var vi väl med om det? Och hur farligt var det egentligen? En krönika i en kvällstidning handlar om att allt är ens eget ansvar, att man inte kan inbilla sej att andra skulle finnas där för en, och det skulle kunna vara ett sorgligt budskap från ett trasigt hjärta, men tonen är nedlåtande: Ryck upp er för fan. Sluta tyck synd om er själva. En tredje text handlar om rätten att skita i andras känslor.

Jag får magknip när jag läser en sån där krönika (med ett hat som slår nedåt, inget samhällssystem som hatas, ingen orättvisa, utan dom svaga, löjliga, eller dom som brinner - så naivt aningslöst). Magknip när jag kollar på Idol 2005 (och förra årets ifrågasättande av juryn har i år blivit nån slags kultförklaring). Magknip när moderaterna ökar försprånget i förhållande till en sönderanpassad vänster. Taskigast vinner - en darwinistisk hållning som leder till ensamhet. Eller så springer man med armarna utsträckta åt alla håll, och blir kallad desperat för att man inte lyckas vara cool.

Det fattas ord om saknaden efter värmen och känsligheten som ju är mänsklighet. Det fattas trubadursnubbar som till exempel Charlie Engstrand Sommar som vågar rimma hjärta och smärta och inte räds det som klassas som banalt. Det fattas eldsjälar och såna som inte bangar att ge komplimanger.

Låt säga att krönikorna oftare ropade: Bry er om varandra! Låt säga att idoljuryns munnar var fulla av uppskattning. Tråkig teve? Tråkig kvällstidning? Men vad är det vi vill ha? Konkurrens, osäkerhet och människor som känner sej värdelösa? Eller är det något annat vi längtar till?

Elin Wägner menar att publiken måste förströs så att "den inte börjar fundera på hur det kan komma sig att så mycken energi, flit, genialitet och god vilja resulterar i det elände vari vi nu befinner oss." Vi luras bort från essensen, gemenskapen, till att se snett på varann - för annars kanske vi går ihop och börja syna rådande ordning i sömmarna istället för varandra. "Vi bär oss åt, som om vi glömt att mötet med svagheten hos den starkare utlöser lust att skydda och bevara", skriver Wägner, och även om hennes definition av stark och svag kan ifrågasättas så pekar hon mot ett förhållningssätt där tillåtandet är det centrala och där det kanske på riktigt skulle kunna finnas plats för alla.

Anna Jörgensdotter