Dåliga flickor å Duktiga flickor. Jag läste Lyckoslanten hos farmor som liten och bekantade mej med Spara & Slösa - Slösa med skitigt hår, dålig hållning, kass karaktär. Spara; blond, mild, moraliskt perfekt. Fanns inte en tanke - förstås - på deras bakgrund. Deras olika erfarenheter, känslovärldar. Fanns Sparas strama ideal och Slösas skrämmande slarv.

Som vanligt är finns ingen riktig blick för bakgrunder. Dit tycks märkligt nog även insidor räknas.

Det är som att människor är fält som hela tiden måste anpassas efter andras blickar. Flytta mej lite till höger så att du inte ser det här området.

Skamsna, avgränsade, begränsade, ordlösa, trakter. Hur ska jag kunna förstå den här delen, hur ska jag kunna formulera den, hur ska jag kunna göra mej tydlig?

Duktiga flickan försöker tydliggöra sej via eviga prestationer som motsvaras av överjävliga krav. Dåliga flickan utmärkes av överjävliga förhållanden som resulterar i identitet: maktlös. Det är som en motsats i inre och yttre. Kanske också i klass. Men känslan i botten ofta den samma. Livet för stort, svårt, man själv för hopplös, utanför, rädd.

Det handlar i båda fallen om vad som anses vara samhälleligt viktigt och värdefullt. Om desperata försök att anpassa sej själv efter omvärlden. Duktiga flickan vänder ut och in på sej själv för att rymmas. Dåliga flickan ger upp och flyr; dock inte i någon känsla av att ha undkommit, utan av att ha misslyckats. Båda tar sin tillflykt till droger; mer eller mindre legala.

Moa i Josefine Adolfssons "Kårnulf was here" är "en bortdomnad geléklump med ett raseri i magen". Hennes mål är att bedöva allting som känns. Moa "vill inte tävla i att finnas till." En lärare på en konstskola säger att hon måste ta för sej, och Moa blir skitstressad. Konkurrensen bränner genom hela samhället; märker allt och alla. Det gäller att slåss för att få någon plats. Och hur lätt är det att slåss utan redskap? Med bara en obefintlig tro på sin egen förmåga.

Mia i en artikel i DN (6/9) gjorde allting rätt men kunde aldrig känna någon stolthet, tycka om sej själv. Självkritik, självförakt, en ständig, tärande, press. "En otrolig tävlingsmänniska", säger en vän. Mia började käka antidepressiva, mådde sämre, självmedicinerade, självmordsförsök, inlåst på sluten avdelningen där läkare höjde dosen ännu lite till och där hon slutligen tog sitt liv.

Var tolfte svensk KVINNA äter antidepressiva. Någon säger att "rent teoretiskt borde (Mia) varit urlycklig."

Den domnande världen lockar när man inte står ut med sej själv och sina känslor. Man vill radera bort sej för att slippa känna sej fel. För att slippa känna hur värdelös man är på att leva. Ilskan riktas aldrig rätt. En läkare säger om Mia att "på ytan visade (hon) väldigt få tecken på depression." Herregud. På ytan!? Hur mycket visar vi där? Duktiga flickor gömmer allt och får därför ingen hjälp. Dåliga flickor slår sönder allt och får därför ingen hjälp. Adolfsson skriver: "Människan har alltid hyllat enkla lösningar /…/ Aldrig något tveksamt. För obehagligt för dig och mig och för kostsamt för samhället att se samband som sträcker sig längre än från den enskilda individen eller familjen till deras högst privata ansvar /…/ Det finns aldrig en orsak /…/ men många. Så pass många och så pass bra att det nästan är dumt att låta bli." Men symptomen är det enda resurs och intresse räcker till. Inte det som finns längre in och framförallt bakom, runtomkring. Diagnosticera och medicinera; avgifta och kategorisera. Spara är teoretiskt sett lycklig. Slösa är ohjälpligt lost.

Anna Jörgensdotter