Emilia kommer till Yllefabriken
Träffar Irma
Träffar herr Melin
Klara Lilja – Irmas motsats (naturkvinna, full av sina projektioner – hon som varken har man eller barn fastän hon är som gjord för detta)
Första besöket på Svanen. Första delen av berättelsen om Rebecka. Här är hon helt igenom ett väsen. Någon omöjlig att komma nära. Någon som går sin egen väg. Därefter: Man kan lika gärna kalla det ett mord.
Att mannen lika gärna kunnat knuffa henne. Inte lika mycket om väntan och undergivenhet? Mer att han lurade henne. Och fick henne att vika av från sin egen bana i tro på kärleken. Här är hon fortfarande stark.
Irma också.
Emilias lager 1: omtumlad. Irma är en helt ny ”värld” för henne. Som hon står långt utanför och tvingas titta på. Det finns en sorts aversion. Hon vill inte ha det här. Hon vill hellre prata med Klara Lilja.
2: Emilias motstånd bryts litegrann ned. Irmas värld är fortfarande långt borta, men den börjar bli spännande. Det är det första hon skriver till herr Melin i boken. Att hon är glad ändå att hon kommit dit. Hon trodde att hon stod och stampade men det gör hon i själva verket inte. Hon träffade Irma. Något hon snabbt ändrar i boken till: Och så träffade jag dej. Orden skall här verkligen smyga fram på taffligt vis. Orden ska bli allt mer djärva.
Hon vet inte att mannen som ”knuffade” var just herr Melin. Hon får veta detta när dom ses på Svanen igen. Åter igen: omtumlande. (3) Det smyger sej in i en viss rädsla. Men så börjar han sedan på kontoret prata om sin dotter, och då blir det åter igen så att Emilia tänker att det är Rebeckas ansvar, att han inte har med saken att göra. Han kunde inte lämna sin familj.
Bilden av Rebecka har ändrats lite. Hon har blivit mer ”uppslukad” av relationen. Hon känns inte längre lika fri, men fortsatt kraftfull, temperamentsfull.
Därefter ska bilden förändras igen: Barnet. Då blir hon någon tyst och ”grå” och anpassad. Efter att herr Melin avvisat henne och barnet. Fortfarande är Irma stark i förhållande till Rebecka, men hon börjar tappa tron på sina möjligheter att hjälpa.
Men sedan ska han ångra sej, enligt Irma, och vilja rymma med Rebecka. Då blir Rebecka en ”bitch”, hon är hånfull mot Irma, ser ned på henne. Hon har börjat klä sej annorlunda, hon sitter i herr Melins knä och fnittrar. I början tyckte kvinnorna inte om henne för att hon gick sin egen väg, var ”snobbig” – jo, Irma tyckte om henne, nu tycker man inte om henne för att hon är ”slampig”. Obs! Detta är allt i Irmas berättelse. Den ska börja spreta. Hon motsäger sej själv. Bilden är också att hon plötsligt ser rätt tråkig ut. Något som understryks av Klara. Att hon var alldaglig. Och att hon alls det inte tog livet av sej utan dog utav sjukdom. Detta i del 2. Efter Irmas närhetsförsök.
Fortsättningsvis i del 1:
Emilia börjar alltså tycka att Irma är allt mer spännande, (5) hon dras med i Irmas berättelser, inspireras, hon närmar sej Irmas värld och den börjar tangera hennes egen. Det börjar bli nära. Hon tar ev t om en cigg och dom skrattar. I inledningsscenen till del 2 bygger dom snögubbe och leker och Irma blir allvarlig men skämtar bort det alldeles precis då det börjar hota nånting i Emilia. Så här kan hon ha det. Det här har hon längtat efter. (6) Breven till herr Melin är inte lika ”mesiga”, hon blir djärvare, ifrågasätter kanske rent utav honom.
(7) Men så inträffar först detta med Irmas närhetsförsök som det bara hastigt går att skratta bort.
Emilia sviker, men förstår det inte. Irma slutar knacka i väggen. I samma veva – och när Emilia börjat godta Irmas berättelse om Rebecka, dras med i den, hålla med, även om hon fortsätter ifrågasätta – berättar då Klara Lilja att det alls inte var ett självmord utan en sjukdom. Irma är bara någon att skaka på huvudet åt. Detta tillsammans med svagheten gör Irma till någon nästan löjlig. (8) Emilia följer med dom andra kvinnorna till Ullas istället för att följa med Irma till Svanen. Hon vill fråga om Rebecka, men förmår inte, eller så fråga hon något litet som inte får något ordentligt svar. (9) Sedan sviker hon också Klara när hon inte alls anstränger sej på dansen – inte är den som Klara behöver att hon ska vara. (den som Klara själv kunde ha varit om inte hennes älskade Arne gått och dött).
Den enda som återigen återstår om hon inte ska snubbla ned i total ensamhet är alltså herr Melin. Så hon vänder sej (10) åter till honom. Han är platsen där hennes drömmar ryms. Hon skriver att hon förstår honom, att hon drömmer om att kyssa honom. Det är ett och samma. Det är ömhet. Det är drömmen om närhet. Bekräftelse. Redan i del 1 har han berättat om sitt äktenskap (ev 4), att det inte är bra. Han har öppnat sej, och här blir det inte svaghet utan styrka. Det blir också ett argument mot ”mordet”: Han kanske verkligen älskade Rebecka? Kanske hon rent av försvarar med att han inte riktigt vågade berätta det. Att han var fast i konventioner. Och i sin egen rädsla för närhet. (den som hon känner). (åter igen projektioner). Här har också bilden av Irma helt förändrats: Jag ber om ursäkt för att jag inte trodde er. Hon är någon som man inte får ta på allvar. För då kan hon liksom inte längre kontrollera sitt liv. (11) När hon sedan kysser herr Melin är hon lika delar konvention och revolt, hon gör det hon tänker förväntas, hon böjer sej, samtidigt som hon gör det på sitt sätt, kontrollerar situationen. Hon blir inte kysst, hon kysser. Hon är inte Rebecka. Hon kommer inte att ta livet av sej. Irmas berättelser ligger i bakgrunden. Hon måste leva, hon måste ta plats. Samtidigt fogar hon sej. (12) Men när hon går därifrån efter att ha blivit avvisad drömmer hon om att Irma ska springa efter henne. Stanna Emilia!