Bländande solljus. Snön rasar från taken. Citat från Margareta Renbergs dikter och Geyer/Hayes utställning blandar sig i huvudet. NI SOM VILL FÖRBJUDA BERÖRING KOMMER INTE ATT LYCKAS. TILL SLUT ÄR BARA BERÖRINGEN MÖJLIG. THIS IS A BEAUTIFUL REVOLUTION. AN UNDERESTIMATED POTENTIAL LIES IN THIS VAGUENESS. YOU ARE PART OF ALL THAT HAS TAKEN PLACE. INTE FÖRÄNDRAR MAN VÄRLDEN FÖR ATT MAN SLÅR IHJÄL SINA FÖRÄLDRAR. Liksom Audrey Munson som "exponerade korrupta maktstrukturer i konstnärsateljéerna", ifrågasatte, och hamnade på mentalsjukhus. Det finns så många trådar att dra i, och förhoppningsvis leder de aldrig fram, delar på sig, slingrar sig kring oväntade träd och föremål, visar sig vara helt annat än tråd.

KONSTNÄRER FÖRSÖKER IBLAND BYGGA SMÅ MODELLER AV VÄRLDEN. JAG TROR ATT OM EN SÅDAN MODELL FÅR VÄRLDEN ATT BLI MER HANTERLIG ÄR MODELLEN FALSK OCH MÅSTE FÖRSTÖRAS. /.../ TÄNK DIG ISTÄLLET ATT DU SER EN MODELL AV SOLSYSTEMET OCH MODELLEN FÅR DIG ATT KÄNNA SVINDEL. I SÅ FALL ÄR DET EN BRA MODELL. (Margareta Renberg)

bilderna nedan: Audrey Munson, Margarets Renbergs diktsamling Tröst för ett tigerhjärta, bild från Andrea Geyers och Sharon Hayes utställning i Göteborg (Konsthallen) (tråden emellan)

28 januari

Trivseln i hemmet berodde helt och fullt på kvinnorna. De fick göra allt för att det skulle bli ett trevligt hem. Och de gjorde det, de flesta. De lärde av varandra och hjälpte varandra. Man gick ihop och satte upp vävar. Man gick ihop och stickade täcken. Man gick ihop och tvättade i tvättstugorna. Det var en sorts bruksanda på den tiden som jag inte tror finns nu. Nu är var och en innanför sin dörr och gör som den tycker.

Hildur Nordström berättar om kvinnorna i Sandviken. Ljudfiler. En dialekt som knappt finns nu. "Förnöjsamheten är den största gåvan vi har". Säger det med sånt patos, jag vill nästan bita ihop, sluta ifrågasätta, kritisera, men kanske måste det inte finnas en konflikt mellan förnöjsamhet och ifrågasättande, kanske hör de ihop, men att förnöjsamheten handlar om det stilla idisslandet, inte alls oengagerat, men med en skön bottenkänsla av icke-positionering, icke-värderande, icke-jämförande, icke-litenhet (just för att inga mätinstrument används).

I övrigt: Bahytter. Jane Campions Bright Star. Mamman i Bright Star. Det behövdes inget psykologiskt tunggung för att förstå barnens styrka och egensinnighet. Modet i hennes kärlek och tillit, nästan helt i dolda, det var ju inte mamman som berättelsen handlade om, men jag är fixerad vid mammor. Och färger. Nästa romanprojekt: pastellfärger, akvarell - men inte sån som runnit ut, inte så mycket vatten i den akvarellen.

& så en ny favorit: Amanda Blake & en väldig lust att måla igen.

27 januari

Igår försökte jag skämta på en uppläsning.

Det gick så där.

En kvinna, tänker jag, måste vara betydligt mer excentrisk och utflippad (eller superrespekterad, superstor) för att plats ska kunna tas och ges än vad som avkrävs mannen. Det känns till exempel som om publiken kopplar av mer när en man står på scen (säkert gäller det även mig i publiken). Det är som om man förväntar sig att mannen behärskar scenen. Det kan så klart bli ett jävla gissel för mannen med scenskräck, men det kan också vara en lättnad. Det blir ett större utrymme från början. Ställd inför publik drabbas jag av den stora ofarliga duktigheten. Jag tänker så mycket på det här som Aase Berg skriver i sin "Uggla": Självkänslan uppstår när man känner att man inte är någon särskild och inte heller måste vara det. Alternativet är att gå omkring och marknadsföra sig inom diverse sociala och ekonomiska hierarkier, det vill säga ha makt, åsikter, utstrålning och, i tjejernas fall, snygg kropp. /.../ I självföraktet handlar det däremot mest om hur bra eller dåligt marknadsföringen har lyckats /.../ Därför är skapandet en bra plats att utöva sin självkänsla på: den usla och misslyckade personligheten är inte närvarande i själva akten, inte den lyckade heller.

Skapandet är den bästa platsen, men inte scenen. Att stå på scen är inte egentligen att möta sin publik, sina läsare. Scenen är ok om det handlar om sagostund, samarbete, eller samtal - om skapandet. Förut tyckte jag otroligt mycket om att stå på scen, det sammanföll med den tid jag tyckte otroligt illa om mig själv. Nu krävs en större axelryckning, kanske behövs också att medvetenheten om förutsättningarna blir så tydliga att man inte längre orkar bli frustrerad - men är det möjligt? Som Aase menar, att man ska ned till självföraktets botten och liksom bortom det, för att där finna en självlugn och könsneutral gräsätare, ett nedmosat subjekt. Men igen: är det möjligt? Det är åtminstone en befriande tanke som jag gärna håller i handen när jag går ned från scenen. Ett nedmosat subjekt känner sig inte misslyckad.

Här ifrån till Seraphine är steget inte jättelångt. Det är bara runt hörnet.

Underbara filmen, underbara Seraphine de Senlis - som istället för att köpa skor köper fernissa och blandar färger av grisblod och blommor. När hon presenteras för omvärlden tycks omvärlden förvånad. Hade man inte väntat sig något mer fantastiskt? Är det verkligen hon som målar dessa tavlor? Å, att få skapa utan ansikte! Att det är verket, inte personen, som presenteras. Och att slippa behöva redovisa. Här! Låt färgerna tala, för fan. Formerna. Inga bakomliggande motiv. Teman, resultat. Måste man ens vara medveten om det? Det är inte mina, författarens, konstnärens, känslor som räknas, utan dina.

Sen är det en sorglig film om villkor och värde, åter igen också om könet, och om klassen. Kan erkänna att jag avslöjade mig själv när jag inledningsvis satt och tänkte att när ska vi flyttas tillbaka i tiden, när ska vi få möta Seraphine ung och "vacker"? Förstå då vad förväntningarna är, hur ovanligt det är med den sortens kvinnor som Seraphine i filmer... och på scener. Kvinnor som inte följer några regler om anpassning, marknadsföring. 

22 januari

Hepp. Nyknäckt och redo för forskning och kanelbulle. Kiropraktorn talade om min kropp som plockepinn, att inte komma åt rätt pinne för så många andra ligger i vägen.

Margareta Renberg sa så många fina saker i radioprogrammet om henne, t.ex det här:

Jag skriver inte för att jag har lätt för ord
Utan för att jag har svårt för ord
 

& det här:

Vill jag alls bli sedd?
Jag vet inte.
Det vore kanske bra för affärerna, men en distraktion i arbetet.
Jag vill se något.

Exakt så.

Nu provar jag att lägga in en bild också:

Margareta Renberg (1945-2005), poet och konstnär

21 januari

Med darrande hand (högerhand, pekfingervals) provar jag de nya inställningarna på min hemsida och hoppas att detta kommer att flyta på fint. Som ett test lägger jag här in följande citat, av Erks Ollas i Norrberg - sagt för sisådär 130 år sedan:

När hä int ä nån skillna på hästar och märar, så ä hä int nån skillna på kvinnfolk och kärar

(vilket förstås inte riktigt stämde, lantarbetshustrun delade förvisso på mycket av mannens arbete - till skillnad från jernverkshustrun - men inte delade mannen på hennes... )

Citatet taget från en text utav Ingegerd Lindgren om Arbetarkvinnor i Bruksmiljö, Tidskriften Kafé Linnea 1978

24 november

Lyssna på den här berättelsen:

Ett samtal med Elita

22 oktober

Å TREDIMENSIONELLA ÖAR & DJUNGLER I HUVUDET. SKAPA EGNA VÄRLDAR OCH SYSTEM SOM FÖRSLAG PÅ EN BERÄTTELSE ELLER EN VERKLIGHET. DET INRE LIVET ÄR INTE SNYGGT, ÄR LAGER PÅ LAGER AV LJUD OCH BILDER. DÄRIFRÅN KOMMER TYNGDEN & SKÖNHETEN. 

Jag använder mig av tidigare flyktiga möten och böcker om arkitektur och anatomi. Jag bygger en bild och tredimensionella öar och har tänkt att man innan man börjar arbeta måste veta vad som finns. Tänker att det som finns är människor, hus, djur, träd och annan växtlighet, sjöar och andra vattendrag. Sedan sådant som inte är synligt men lika verkligt som luft och vattenturbulens. Att detta är vad jag har att tillgå. Tänker att man genom att sätta ihop det som finns kan skapa egna världar och system. Kanske som förslag på en berättelse eller på en verklighet.

Jennie McMillen (konstnär, vars broderier verkligen inspirerar mig när jag skriver om Tvätterskorna)

Livet är ingen vertikal eller horisontell linje. Man har ett inre liv och det är inte särskilt prydligt. Därifrån kommer tyngden och skönheten i musik, ljud, oväsen. Hundratals olika ljud och alla är potentiellt vackra. /…/ Lager på lager av vanlig mänsklig existens. Vi känner, förnimmer och ser saker samtidigt. Man går inuti sina egna tankar, och det är en helt annan djungel.

Patti Smith (i filmen Dream of life, som jag fick av Helene Rådberg i boksläppspresent)