Carolina Klüfts eviga snack om att hon var en helt vanlig tjej gjorde mej irriterad. Man skulle ju tycka det var fint, men hon är ju inte en helt vanlig tjej. Hon är en supertjej som tar en massa medaljer, nästan alltid i valör: guld, och vanliga tjejer gör inte det. Jag minns när jag hade anorexi och en släkting, som nog blev provocerad - eller förvirrad - av mitt tillstånd, jämförde mej med just dessa idrottstjejer: det fick mej att känna mej som skit. Givetvis. Det var ju inga jag kunde känna mej lika som.

Identifikation är hett på valagendan. Partiledarna ska framstå som guys next door. Slipsarna väck. Leendena extra breda: Vi är som ni! Och alla är dom plötsligt arbetarpartier! Arbetarpartiet Moderaternas ledare Fredrik och hans Filippa sitter i en exklusiv teveintervju och understryker med frenesi: Vi är helt vanliga människor! Fredrik tycker rent av om att städa och får demonstrera sina fönsterputskunskaper genom att putsa en kameralins (som ändå inte blir ren). Filippa har minsann varit en trotsig tonåring; ibland kom hon hem för sent. Det är inget märkvärdigt med deras villa, berättar en reporter som står i ett buskage utanför (av säkerhetsskäl får huset ej filmas). Dom går till kinarestaurangen och käkar ibland och innehavaren bekräftar: jo, dom är som vilka andra som helst.

Filippa och Fredrik reser inte bort när dom har ledigt. Dom stannar helst hemma, och kanske, skrattar Fredrik, hyr dom en film.
För: Filippa och Fredrik har redan sett alla stora städer i andra länder.
Fredrik och Filippa har städhjälp. Och barnflicka.
Fredrik och Filippas liv är alls inte stressigt för allting dom gör är så roligt.
Så som det är för alla människor.
Programledaren läser upp en insändare från någon som undrar hur moderaterna ska kunna attrahera fattiga människor.
Den där insändaren har sossarna diktat ihop, säger Fredrik surt. Det där är inte verkligheten.

Även Linda Rosing säger sej företräda den vanliga människan med sitt Unika parti, men vad menar man då med vanlighet? Linda har besökt samhällets mörkare områden, men kan - och ska, och vill - dessa så kallat vanliga identifiera sej med Big Brother-kändisar, premiärfester och plastikoperationer? Det är ju strålkastare som bländar där också. En omöjlig scen; upphöjd och konstruerad. Linda och Fredrik kan ses som ytterligheter på en skala, men den vanliga människan hittar vi knappast däremellan utan någon helt annanstans. Och på så sätt står Linda och Fredrik sida vid sida i sitt vanliga-människor-hyckleri.

Jag läste en kritik av min roman Pappa Pralin som gick ut på att det inte är trovärdigt att huvudpersonen är så kreativ när hon mår så dåligt. Mår man riktigt dåligt så orkar man ingenting. Jag kan försvara Andrea med att hon alltid krävt duktighet av sej själv; att det är en förbannelse. Men samtidigt är det ju en räddning. Och jag förstår till fullo kritiken. Jag har varit djupt nere, men aldrig så djupt nere att det har varit helt svart. Jag tänker på detta i samband med Fredrik och Filippa. Den egna verkligheten blir måttstock, och jämförelserna nedåt besvärar; måste jag göra något för att förändra det här? Eller bör jag blåhålla det jag redan har?

Fredriks och Lindas vurm för dom vanliga känns som en vit mans lyxresa bland infödingar i en koloni: o, titta så gulliga dom är! Så dom sliter! Så osynliga och ensamma och tråkiga!

Pengar som inte räcker, drömmar som inte blir uppfyllda, strålkastare som inte tänds.

Såklart kan det vara roligt att städa ibland om man absolut inte behöver. Hämta barnen från dagis blir jättemysigt om man vet att nån annan kan göra det. Det vanliga livet är knappast exotiskt även om man kan lära sej att uppskatta den vardag där en hyrd film blir semester och lyx.

Dom allra flesta har inte valt vanligheten. Vi kan inte bestämma oss för att gå över till den andra sidan, där man kan kalla det en rättighet att ha barnflicka och städhjälp, och där man rent av kan välja en villa i mer Svensson-stil om man inte vill verka för vräkig. Vill man kunna se likheterna med en annan människa måste man först erkänna olikheterna. Verkligheten är inte något som sossarna kokat ihop för att provocera Fredrik Reinfeldt. Vanlig är inte ett ideal för den som lever i verkligheten.

Anna Jörgensdotter