I DN skrivs det om moderaternas intentioner att till exempel lägga ned ungdomsparadiset LAVA i Stockholm. Kulturchefen Maria Shottenius opponerar sej, men hennes motstånd blir märkligt då hon skriver något om att dessa idag grönhåriga, revolterande ungdomar kanske kommer att vara morgondagens moderater. Som att det förutsätts att ungdomen är ute och cyklar, att grönt hår odiskutabelt är en nyck och det fantastiska upproriska engagemanget som långt fler ungdomar än vuxna har är dömt att stagnera. Klipp dej och skaffa ett jobb.

Jan Karlsson undrar i ST (utifrån min roman, Änglarnas syster): "varför denna hos yngre författare, i synnerhet kvinnliga sådana, intensiva fixering vid barndom och tonår?" Han sätter likhetstecken vid denna "fixering" och navelskådande och frågar om det inte är dags att växa upp? "Det finns ju faktiskt", skriver han, "en värld bortom högstadiet. En både mera avspänd och komplicerad verklighet än mobbarnas och mobboffrens, normalitetens och avvikelsen."

I samma anda efterlyser Åsa Beckman i DN en "mognare" och mer "komplex" gestaltning av ungdomsåren. Menar hon med komplex att ska man skriva om tonårstjejer så kan inte dessa dessutom vara "typiska" tonårstjejer med "typiska" uppväxter och känslor? Menar hon med mognare att man borde använda ett språk som håller sej långt borta från en yngre eller, vad menar hon, en "dummare", läsare?

Unga människor är ej att ta riktigt på allvar. Det är pubertet och det är dramatik och det är noll respekt för fjortonfemtonsextonåringens känslor och tankar. Om en huvudperson är fjortis så kan man som vuxen varken vilja skriva eller läsa om henne. Har vi i sådan utsträckning tappat bort den inre tonåringen, förträngt henne eller honom? Rättat till slipsen och puffat till pagefrisyren; nå, nu tänker vi inte mer på den tiden. Men jag känner till exempel fortfarande klassrumsskräcken i kroppen, och det finns ingen logik och rimlighet som menar att vi på grund av att vi nu kallas vuxna skulle stå ointresserade och nedlåtande inför vår egen och andras ungdom. Det är inte "vuxet", det är snobbigt och förljuget.

Det finns inget som fastnar hårdare och känns mer än ungdomsåren. Och ungdomsåren finns kvar i våra vuxenkroppar. Det tycks som om detta provocerar så mycket att man omöjligt kan se berättelsen, samhällskritiken, tematiken, och att den tematiken är återkommande inslag även i fortsättningen av våra liv; ensamhet, oro, men också drömmar, passioner. Den sortens ignorans säger mycket om svårigheten att känna sej som något annat än just vuxen och därmed, vadå, finare, mer intressant, mer, vadå, komplex, än unga människor?

Jag förstår det inte. Jag förstår det inte som något annat än som skam och genans inför den egna tonårstiden som i vuxen ålder blir en motvilja och ett tålamodslöst och irriterat fräsande ungdomen ifrån sej; ett förakt för känslighet (som orättvist omformuleras till svaghet och förvirring). Kom inte här och påminn! Kom inte här och var så mycket osäkerhet och vilja! Kom inte här och tro att du angår mej! Att jag bryr mej om dej.

Varför annars denna åldersdiskriminering? Denna stora TRÖTTHET inför tonåringar. Vi tycks ju märkligt nog inte tröttna på att läsa om trettiofyrtiofemtioåringar.

Anna Jörgensdotter