Nu har hon äntligen hittat hem! Så står det i flertalet intervjuer gjorda med undertecknad. Det betyder väl att man har hus, partner, katter, att man jobbar, betalar sina räkningar. Att man inte längre: svälter sej, knarkar, knullar runt, lever på soc. Det betyder väl att man är "lycklig". Men mer att man har tagit sej i kragen. Mest att man inte är vilsen längre.

Det ställe där jag känt mej som mest hemma är psyket. Mer bestämt: Ulleråker i Uppsala. Först när jag kom dit var jag förstås skräckslagen. Byta ensam lägenhet mot en stormig avdelning. Byta ett utåt sett normalt liv, med studier, nationsliv, med visserligen för väl markerade revben, men så farligt var det väl ändå inte?, mot en tillvaro bland galningar. Här hörde jag ju inte hemma, herregud! Jag ville vända, men kunde inte. Blev lotsad in i enskilt rum där min väska noggrant genomsöktes, och sedan blev jag visad min säng bredvid en ung kvinnas som låg med täcket över huvudet, sovande, fast klockan var mitt på dagen. Dela rum med en främmande olycklig! Jag som inte ens vågat sova över hos kompisar som barn. Jag som var helt beroende av ensamhet, i det närmaste isolerat, så att ingen kunde bedöma mej, titta på mej för länge, snokande, hånfullt, besviket eller sorgset. Personalens röster var vänligt bestämda, det skulle serveras paj och jag skulle äta, jag skulle göra som alla andra, jag vägrade, men följde tillslut med. Lättad nästan. Dom tvingade mej ju? När dom tvingade mej så var jag ju tvungen. Surade och åt. Det var inte mitt fel. Runt omkring: tystnad, briserande utbrott. En plötslig känsla av utrymme. Bara att få sitta där och just sura. Att inte ens behöva le, äta belevat, småprata, behaga.

Det finns ett behov av att se andra hitta hem. Det finns en otålighet i betraktandet och bemötandet av andras vilsenhet. En rastlöshet: men ryck upp dej nu då. En påminnelse kanske, om något i oss själva som känns förlorat, eller bara rådlöst. Vi kan trösta en stund, men sedan känner vi oss uppgivna, irriterade. Räcker inte mina armar till? Varför känner hon sej aldrig bättre? Varför tar hon inte tag i sitt liv? Vi kan känna att vi själva gjort det. Att vi också kunde lagt oss ned och skrikit: Orkar inte mer. Och sedan blivit burna bort. Förhoppningsvis. Det finns nog i oss alla en benägenhet att rasa, tappa taget, men vi kämpar, biter ihop, för vad skulle hända annars? Bilden av psyket är en skräckbild. Inte så mycket på grund av all olycka, utan mer på grund av all svaghet. Här finns människor som verkligen inte kan ta hand om sej själva, som kanske givit upp. Som inte tar ansvar. Inte är nyttiga. Inte sociala. Så får man inte göra, får inte bara strunta i allting, måste hålla sej uppe, måste aktivt leta efter vägen hem. Inte säga, absolut inte säga: Vadå hem? Vadå väg? Den kanske inte finns. Det lyckliga slutet finns kanske inte.

Att psyket är den plats där jag, innan det här hemmet, känt mej som mest hemma får en att fundera över vad som definierar ett hem. Inte kan det väl vara en omgivning med kedjerökande maniska påflugna söndertrasade gråtande människor? Varför inte? Om det känns som man är bland, kanske inte vänner, men människor som är nära, ärliga, och verkliga. Om man sitter i en blommig soffa och tittar på Kär och galen och känner en längtan efter att stryka Marja över håret? På psyket kände jag mej trygg, omhändertagen, men mer än det så kände jag mej: nära, ärlig, verklig. Jag hatade fortfarande min kropp/ mej själv men jag hade ett projekt, jag var i en process; övade varje dag på mat och närhet, på att känna och våga och kommunicera. Jag hade bestämt mej att tre månader gav jag det, och tyckte jag inte mer om mej själv efter tre månader då skulle jag inte leva längre. Så var det. Det var ingen hämnd, ingen nyck, det var en bestämd känsla av att inte orka. Inte orka förakta mej själv så mycket. Och utifrån detta beslut blev jag ivrig. Gav mej ut i skogarna runt avdelningen och luktade på träden, på marken, gick hand i hand med Eva och skrek upp i himlen, blev kär i personal-Mats och skämdes inte det minsta. Runt omkring fanns skyddande väggar, människor som sökte en och skrev rapporter, inte kunde man komma undan, jämt måste man prata om vad man kände, vad man behövde. Nä, förstås var det ingen drömtillvaro. Definitivt inget jag längtar tillbaka till idag; sjukhussängar, "mediciner", bevakning, känslan av att vara liten och inte klara av; det passiva och regressiva. Men det fanns tillåtelse, och jag kunde inte ge den till mej själv, utifrån ett tomt rum. Jag behövde människor runt omkring som sa: Du klarar detta. Du får detta. Sådana röster som inte fanns i mej själv. Jag behövde framförallt dom andra patienternas totala uppriktighet, skyddslöshet. Gemenskapen låg i att vi alla nog kände, mer eller mindre medvetet, att vi inte hade något att förlora på att visa hur vi mådde. Fanns ingen status, inga hierarkier, vi ville bara alla fortsätta orka existera. Gemenskapen var det som främst formade känslan av ett hem. Vi höll oss inte tätt intill varandra, det var mycket ensamma tankar och stängda dörrar, men kraven på att komma ut och le i läppstift fanns inte.

Nej man får inte göra så. Får inte ge upp allting. Är det då något man väljer? Ett individuellt ansvar? Det kan inte nog poängteras: Ingen vill må så dåligt. Ingen vill tänka tanken på att ta sitt eget liv. Ingen vill känna sej som paria, som samhällets stora förlorare. Ingen vill känna sej misslyckad, värdelös. Det är fruktansvärda känslor, som håller en i bojor. På avdelningen fanns väldigt många riktigt ensamma. Som inte hade något att återvända till, komma hem till. Kvinnor vars barn var satta i fosterfamiljer. Män som förlorat sina fruar och inte visste hur man tar hand om sej själv. Människor som aldrig någonsin haft någon. Jag vågade inte besöka min lägenhet. Jag visste tomheten. Alla vänner som jag sagt upp bekantskapen med. Familjen som jag skämdes inför. Ekande kylskåpet och oförmågan att ta mej för någonting. Persiennerna, sömntabletten. Att ligga i ett rum och vara så rädd för sina egna tankar att man till exempel måste fixera lådorna i det andra rummet, borde dom inte städas igen? Jag hade lärt mej att inte prata om mina känslor, att dom mycket väl kan vara överdrivna, irrelevanta, att man alltid bör jämföra, och att vissa ord bör man konsekvent sopa under mattan för att inte skapa konflikter. Men mellan bomullsväggarna på psyket vågade tankarna tänkas ut, orden lyftas fram. Gjorde det ont kunde man alltid gå ut till den blommiga soffan, och där fanns fler som hade ont, man behövde inte ens prata om det, kunde sitta alldeles tyst bara, man kunde sitta tyst och acceptera varandra.

Den där blicken att bo i. Den där vetskapen om att det är okej att känna sej borttappad, liten, rädd. I ett samhälle där bara styrka och duktighet premieras är det lätt, oundvikligt, att känna sej nervös för att rasa. Därför stålsätter man sej, om man kan. Därtill detta att passa in. Inte på något vis avvika. Det finns en norm och den är fastlåst, rubbas inte, åtminstone inte mycket, åtminstone långsamt, hur vi än försöker. Det blir den där irritationen igen: Men snälla nån, kan vi inte bara klara oss själva? Måste vi behöva uppmärksamhet, hjälp? Måste vi ställa krav på förändringar? Kan vi inte snälla bara låta det vara? Så jag kan få sitta still och kvar här på min plats. Jag orkar inte med det här ansvaret! Orkar inte med all vilsenhet! Orkar inte med destruktivitet och starka känslor; kan ni inte bara äta, sluta skära er, inte tro att ni är så märkvärdigt viktiga, så löjligt små?

Mina tre månader var över. Jag hade verkligen kämpat, men på tre månader kommer man inte jättelångt om man startar så långt bort ifrån sej själv. Det var en ordentlig resa kvar, men det går ju inte att tala om framme - nu har hon äntligen hittat hem. Och vi kan pusta ut. Och jag är jätterädd för att ringa dej och gråta för jag vill inte att du ska tro, oroa dej över, att jag ramlat igen, att jag inte kan ta mej upp. Jag tar mej upp. Är jag duktig då? Är jag bättre än dom som inte orkar? Är jag sämre om jag skär mej i armarna och verkligen vill ett annat liv, än om jag har ett utåt sett lyckat liv och dömer dej för att du inte, liksom jag, tagit dej loss?
Mer än irritation hoppas jag att det är frustration vi känner.
Vi vill inte att ni ska må så här dåligt!
Men nu gör ni det. Hur kan vi då hjälpa er?

Vi har å ena sidan psyket med den accepterade vilsenhet, den totala trasigheten. Å andra sidan har vi kravet på att hitta hem, nå fram till det lyckliga slutet. Men finns det? Och måste steget mellan dessa två poler vara så stort? Kanske borde vi sikta in oss mer på en punkt mellan dessa två, där man inte behöver känna sej så ensam och utanför, just för att det är godkänt att känna så, och där vi inte kräver att vi måste vara lönsamma, framgångsrika, superstarka. En punkt, en plats!, där man tillåter förvirring och "svaghet", och därför blir det lättare att känna sej hemma, känna det som att man ryms. Det går till och med att tänka sej tanken att det där avståndet - som det känns har blivit större och större - kanske rent utav gör människor sjuka; alstrar alienation, för att när kraven ökar - i kombination med bortvända blickar och en ökad förväntan på att vi ska klara oss själva, utan varandra, utan assistans; en större irritation: skyll er själva, ett mindre tålamod: måste ni finnas och förstöra? - blir det givetvis allt svårare att passa in. Att orka försöka ta sej in i gemenskapen, samhället; bli bedömd, eventuellt avvisad.

Jag hör inte hemma här, blir slutsatsen. Jag kan inte leva mellan dom här snäva väggarna. Jag längtar efter er värme. Jag blir inte beroende av institutioner och mediciner för att jag tycker om att känna mej liten och dålig. Jag blir beroende av institutioner och mediciner för att kanske finns det aldrig nån som ringer mej hemma och frågar hur jag har det.

Dom frågar i intervjuerna hur jag tog mej ur/ hem. Och det handlar främst om bra hjälp och människors envisa kärlek, som hjälpt mej att kunna rikta till exempel ilska utåt, se vilka mekanismer som existerar bakom och runt om och inuti min hatade kropp; ett självhat som grundlagts tidigt, och upprätthållits utan ifrågasättande. Vi kanske behöver få tillåtelse att bo i blickar, i famnar, utan att därmed känna oss svaga, osjälvständiga. Det är högfärdigt att tro att "vi som klarar oss" drivs av en speciell inre styrka, envisare än andra människors, och oberoende av gemenskap, andra människors välvilja, acceptans och respekt. Att ens börja gå på en väg i riktning hemåt, i riktning självförståelse och förändring, är i regel inte möjligt utan grundläggande stöd och vägvisning. Känner man sej övergiven och ignorerad är det svårt att känna sej värd ett hem där man med självklarhet kokar te, tänder ljus och lägger en filt över sina axlar.

Anna Jörgensdotter