Ägnade gårdagen (bland annat) åt dessa två väldigt olika herrar:

Nils Silfverskiöld (1888-1957) och Herman Lundborg (1868-1943)

The good guy och the weird guy.

Nils Silfverskiöld var, som typ ende välbärgade, med i (den mycket aktiva) Spanska hjälpkommittén för Spanien (i övrigt var det främst arbetarklassen som engagerade sig för Spaniens folk och deras kamp för demokratin) och var med och startade upp det svensk-norska krigssjukhuset i Alcoy (mellan Valencia och Madrid). På grund av att han var antifascist och kommunist blev han, enligt nekrologen, ofta förbigången vid tillsättandet av professurer. Hans fru var syster med Görings dotter, och han kunde aldrig glömma Görings ord om att han hatade människor och att han blev politiker för "den ljuva maktens skull". Den kombinationen ringade rätt illa i Silfverskiölds öron. Vid Görings dotters svenska bröllop 1933 sägs det att Niels var det enda av gästerna som inte ställde sig upp när Göring skålade för det nya Tyskland. När nazisterna tog makten var det Nils som avslöjade Görings narkomani och vändor på sinnessjukhus (bland annat på Katarina sjukhus).     

Herman Lundborg däremot tydde sig hårt till nazisterna, särskilt sedan förtroendet för honom sjunkit i Sverige (vilket mer handlade om hans oberäkneliga karaktär, än hans verksamhet). Han var med och grundade Rasbiologiska institutet 1922. Där dribblades det hej vilt med siffror och resultat i ett försök att bekräfta den vita europeiska rasens överlägsenhet. Politikerna hade fullt och blint förtroende för "männen i vita rockar"; vetenskap var fint och svårt och därmed rätt. Herman åkte mest till Lappland och mätte skallar, man skulle kunna säga att han var besatt av samer, det ryktas att han i slutet av sitt liv levde ihop med en samisk kvinna.

En tredje man, som det tyvärr inte finns någon bild på, på nätet (och inte finns han heller med i Wikipedia) är Lars Berggren från Gävle, som var den svensk som satt längst i Spanskt Francofängelse efter inbördeskriget. Det var, under ett helt år, osäkert om han skulle få komma hem eller inte, och levande eller inte. När han äntligen blev befriad var det mitt under brinnande världskrig och inte helt lätt att komma hem. Han fick turligt lift med svenskar som varit och köpt jagare i Italien (!) och kom sedan hem till sina föräldrar i Gävle.

De flesta som kom hem efter sina frivilliga insatser var svårt tilltygade fysiskt och psykiskt. De blev knappast behandlade som några hjältar. Nils Silverskiöld, för att knyta ihop påsen, brukade bistå dem med både läkarvård och pengar. I övrigt var det mycket fattigvård, samt grusade framtidsförhoppningar. Dessa män, och kvinnor, kämpade ju i Spanien för detta: SLUT SAMMAN TILL EN STOR ENHETSFRONT MOT NAZISM OCH FASCISM. Men omvärlden svek.

Eric Ericsson smugglade vapen till republikanerna (en gång genom att döpa om sin båt från Virginia till Hitler och sätta dit nazistflaggor), och bytte vid ett tillfälle ut fascisternas vapenlast mot tegelstenar. 

Slutligen några ord från Gustav Ericson (född 1915) ur Arvid Rundbergs "En svensk arbetares memoarer":

Man var mer rädd för Sovjet än Hitler /.../ I Spanienfrågan kunde man få höra att vi inte borde lägga oss i. Det handlade om inre spanska förhållanden. Jag kommer inte ihåg varifrån lagen om förbud att resa till Spanien kom. Men socialdemokraterna röstade igenom den. Socialdemokraternas linje var att lade sig svenskar i Spanienfrågan så kunde andra lägga sig i interna svenska förhållanden. Alltså var det bäst att inte göra nåt. /.../ Utan Hitlers och Mussolinis stöd skulle fascisterna inte klarat sig över första året. Den internationella fascismen startar ett folk- och klasskrig i Europa. 

Gruppbild från fronten i Aragonien 1937, stående från vänster: okänd kamrat, troligen tysk, Norrblom från Stockholm (kulspruteskydd), Andersson från Stockholm (kulsprutegruppen). Knästående från vänster: Nisse Lätt (kulsprutegruppen), Hagberg från Stockholm (kulsprutegruppen)

Med antifascistiska hälsningar!

1 november 2012

Helt frälst av denna

Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar". Om det är någon gång jag vill vara lärjunge så är det efter att ha läst den här boken. Jag vet att det i några recensioner av boken fanns den invändningen att hon inte erbjuder några lösningar, inte konkret uttalar hur förändringarna ska ske. Som om det vore möjligt, eller nödvändigt - det är ju att hon synliggör, att man utmanas tankemässigt, tvingas ställa jätteviktiga frågor till sig själv kring de val man gör... det sätt man tänker, lever, prioriterar... Om det är något som i längden förändrar, revolutionerar, så är det ju det. Ursäkta om jag låter euforisk, men: Nina Björk for statsminister. Ska man läsa en enda bok inför valet 2014 så är det denna. Hör bara (exempelvis)

(utifrån skillnaden mellan att drömma om mindre lönearbete - pekpinne - och att drömma om paraplydrinkar - peppande):

Lika påbjudna som de individuella drömmarna är i vår kultur, lika avvisade är de kollektiva utopierna.

Det politiska samtalet om tiden och livet blir omöjligt att föra /.../ Avfärdandet bygger på att vi inte ser den ekonomiska och politiska makt som formar våra privata liv, Politik kommer istället att handla om vem som kan leverera mest av det värde vi - utan verklig politisk diskussion - har accepterat som det högsta: tillväxt. Politik kommer därför att att handla om vilken grupp av individer som med vilket parti i regeringsställning får mest pengar i sina egna plånböcker

(utifrån att en internationell finansmarknadsaktör ges rätten, på ledarplats i DN, att bedöma vänsterpolitik)

Vi skulle ha kunnat ge andra människor rätten att bedöma vårt politiska handlande. Vi skulle ha kunnat ge en jordlös kvinna i Mocambique den rätten. Eller en indisk bonde. Eller den varelse som föds till jorden om hundra år och som fortfarande ska kunna andas luften i världen, dricka vattnet och odla marken. I samma stund som vi istället ger den politiska bedömningsrätten till en internationell finansmarknadsaktör bestämmer vi också politikens inriktning, hur den ska se ut för att vara trovärdig och regeringsduglig.

(utifrån ett ömsesidigt beroende av varandra/ett annat sätt att förhålla sig):

Ingen mänsklig varelse skulle kunna börja leva om inte en annan människa fanns där och var till för henne. I början är detta biologiskt nödvändigt; i förlängningen är det existensiellt nödvändigt... Det finns en utopisk, en politisk, revolutionär dimension i föräldraskapet, ja, i själva kärleken överhuvudtaget.

Att 'det kvinnliga' har varit nedvärderat är i sig inget själ att nu uppvärdera det. Däremot att försöka granska VAD det är vår kultur har nedvärderat och varför. Och det är, bland annat, just detta: 'att vara till för någon annan' - omsorg, relationer.

Att svara på den hjälplösas rop är att vara människa. /.../ I en ekonomi byggd på varu- och tjänsteproduktion är ett beteende som svarar an på de hjälplösas rop inte adekvat - om det inte går att omvandla till just en vara eller en tjänst. Till och med: i en ekonomi byggd på tron att marknaden är rättvis finns det något hotande i den människotyp som mår dåligt av att de behövande som inte har pengar inte heller kan få sina behov tillfredsställda.

19 oktober

Idag släpps änteligen denna tjocka feta fina viktiga gripande rika bok

här kan man läsa mer

Hur kvinnor tuktas

Äntligen får det starka könet sin historia

Kvinnorna om kvinnorna

De berättar kvinnornas historia

Tack alla medverkande kvinnor för att vi fått besöka era hem och era liv!

Releasfest på Drottningen (fd Baptistkyrkan, Sandviken) lördag 20 oktober kl 18

Alla välkomna!

11 oktober

Inför en litteraturfestival i Frankrike undrar jag hur jag ska kunna töja på min två-nätters-gräns till att bli en tre-nattare. Det vill säga: hur länge jag pallar att vara ifrån mina barn. Jag får ångest, känner mig halv och overklig. Kan inte njuta någon ”frihet”. Flera säger att det är därför är ännu viktigare att jag övar på att vara borta. Är det så? ”Öva på att vara borta”, ”frihet”. Men jag vill ju vara med mina barn! Är det neurotiskt? Jag njuter visst det av den så kallade egentiden, kortare små resor, men som sagt: fler än två nätter får jag andnöd. Jag vet att det inte är farligt, men det är kanske onödigt? Om man kan välja! Samtidigt med dessa funderingar har jag knäppt mina händer (åtminstone i tanken) för Sabina och Sandra. Jag tror inte på Gud, men jag står inte ut med det som kan komma att hända. Idag ska Sabina träffa gränspolisen, hon står inför utvisning. Dottern Sandra föddes i februari (i Sverige), samma natt som prinsessan Estelle. Jag har redan skrivit om det. För ett tag sedan avvisades pappan till Iran men fick inte komma in i landet och flögs tillbaka till Sverige och familjen. När detta skrivs bor de i ett hus med skilda avdelningar för män och kvinnor. Sabina sover med dottern, det är lyhört och de bor bredvid toaletten, dottern vaknar ofta och Sabina sover dåligt. Salam får inte hjälpa till om nätterna. Sabina och Sandra riskerar avvisning till Azerbajdzjan där Sabina förskjutits av sin familj. I det fall hon tvingas tillbaka blir Salam ensam i Sverige, utan sin familj. Den här lilla texten handlar inte om att jämföra (olikheterna är ändå så uppenbara). Den här texten handlar om beroendet av sina barn. Andnöden utan dem. Förstås handlar det också om det sjuka i att tvingas göra det som är sämst för en själv och ens familj – helt emot den egna viljan, och som en kniv rätt genom hoppet och kärleken. Omänskligheten i förfarandet, i familjesplittring, att barnkonventionen inte ens blir en viskning i vissa sammanhang. Barnets bästa, barnets bästa. Den psykiska tortyren. Salam får inte ens sitta med på samtalet med gränspolisen.

Jag känner inte Salam, Sabina och Sandra. Men jag tänker intensivt på dem idag. Låt Sandra och Sabina få stanna! Låt Salam, Sandra och Sabina få vara tillsammans!

****

26 april

Fortsätter citera - i väntan på egna ord:

Sara Granér, från senaste Galago (en liten liten del av en fantastisk serie All I Want For Christmas Is Planekonomi):

Jag kan inte veta exakt hur man ska bete sig istället men det där med att ha ett ekonomiskt system som bara rusar runt helt planlöst, utan mål och mening utan att någon har någon som helst demokratisk kontroll över det börjar kännas lite väl tröttsamt. Planekonomi är en rätt så bortglömd politisk fråga just nu men det är faktiskt dags för folk att sluta ha så himla negativ inställning hela tiden och tänka lite utanför boxen /.../ Ingen har testat planekonomi i fredstid och under ordentliga demokratiska förhållanden. Ingen vet hur det skulle kunna bli! Man kan väl i alla fall prova! Och ärligt talat hur mycket sämre kan det bli??? Hur bra går det liksom nu???

Fast man måste ju förstås läsa hela briljanta serien, det går ju inte att citera ur en serie (går det inte?)

Och så här säger Kakan Hermansson i senaste Bang:

Jag är feminist så jag är jämt irriterad och skäms ej.

Tack Sara, tack Kakan.

Nu ska jag försöka skriva nåt eget, fast slutar aldrig snatta andras kloka ord, och införliva dem i mitt eget vokabulär.

16 mars

Så vad efterträdde gud som förklaringsmodell för ojämlika förhållanden vad gäller rikedom, makt, möjligheter att påverka och tillfredsställa sina behov? Individen. Individens driftighet, kunskap och förmåga. Idag är ju var och en fri att skapa sitt eget öde; idag är var och en fri att prestera sig till en högre plats i den hierarki som visserligen existerar men som nu existerar på rättvisa grunder, nämligen på den individuella prestationens grund. Men detta skulle bara vara sant i ett samhälle där kolonialism, rasism och sexism varken existerade nu eller hade existerat i ett formande då. Detta skulle bara vara sant om inte klassamhället, varken i nationell eller global form, hade existerat. Detta är alltså inte sant. Idealet om rättvisa är inte förverkligat. Och därför fortsätter det att ropa på oss.

Nina Björk, Glänta 3-4.11

Salka Sandén skriver om VI:et som utgångspunkt i Arbetaren 10/2012, Till kollektivt handlande

29 februari

Idag är dagen som egentligen inte finns.

Solen skiner och det ser ut som vår därute, aldrig är asfalt så vacker som just så här efter att snön precis smält bort. Boken Livfjädrar genomarbetas, stöts och blöts, i närmast utbrända termer, mailen mellan mig och Helene Rådberg går täta, det märks att bokjäkeln snart ska vara färdig. För att få lite lugn och sans besöker jag Finsalongen och slår mig ned i soffan där

och läser vad min Anna skrivit om Kristina från Duvemåla

och vad Nina Björk skrivit som prinsessan Estelle

Själv skrev jag så här

23 februari

Tidigt i morse föddes en flicka, en liten prinsessa, på Hudiksvalls sjukhus. Hon ska få namnet Sandra. I lokala tidningsartiklar och brev till myndigheter och politiker har hon hetat Sebastian, det var en pojke de trodde skulle komma, mamman Sabina och pappan Salam. Pappan Salam fick inte tillstånd att vara med under förlossningen, han sitter på Migrationsverkets förvar i Gävle och ska utvisas till Iran där ett åttaårigt fängelsestraff väntar. För Sabina väntar en utvisning till Azerbajdzjan, där hon blivit förskjuten av sin familj. Salam hoppas kunna få träffa sin nyfödda flicka innan familjen ska splittras.

Jag tänker på Sandra idag.

22 februari

Jag är kär i Eva Neanders språk, hennes språk har ätit sig in i hjärnan på mig, jag kan inte alls skriva så, det är väl därför, jag suger i mig som en liten svamp. Det var bara det jag ville säga. (Plus att Eolit förlags sammansättning av hennes Dimman Staden Nattljus i en sorgset svart volym är helt bländande)

Och så ville jag faktiskt säga nåt om Whitney Houston också, i en slags relation till Eva Neander som 22 februari 1950 gick ut på isen på sjön Unden, där hon sedan hittades död. Finns så mycket kraft i hennes ord, liksom i Whitneys röst. Sent 80-tal, tidigt 90-tal, dansade alla till Whitney, tillsammans i stora cirklar på dansgolvet, väskor i en hög på mitten, eller så dansade man tryckare. Jag köpte en singel, hon har rufsigt hår och pastellfärgade kläder, ett stort leende. Hur lätt det är att känna sig ensam.

- Jag tänkte, att hon var lik en sömngångerska. En för vilken det vakna livet bara är en fortsättning på drömmen. Hon vandrade på smala trådar över branta djup. - Om ingenting väckte henne skulle hon kanske orka leva till slut.

Eva och Whitney, vila i frid

6 februari

Fasiken alltså, läste nyss en helt underbar bok för min fem(snart-sex)åring, SOM VI BÅDA GILLADE. Jag grinade, hon skrattade, sen ville hon läsa den igen. Och jag med. Vet inte när senast jag kände så för en barnbok. Allra käraste syster, kanske? Boken heter i varje fall "Ensam mullvad på en scen", av Ulf Nilsson och Eva Eriksson. Om skräck och hur (syskon)kärlek kan rädda en.

Sen tänkte jag gå från den boken till Magnus Lintons "De hatade" som kom med posten idag och som jag verkligen ser framemot att läsa. Men med de flesta (vuxen)böcker blir det nu så här att jag lystet fingrar och bläddrar och längtar och hoppas och sedan slår den stora tröttheten in, efter nattningar, vabbningar...

Häromdagen försökte jag klistra in en bild på mina kollegor Helene Rådberg och Carolina Thorell när vi, i hallen i nya lyan, har lagt ut hela manuset Livfjädrar, kapitel för kapitel (MÅNGA kapitel), på golvet, för att försöka bringa ordning. Det blev en fin bild (som inte ville fastna på hemsidan) verkligen ett arbete pågår, kliva bland text så där påtagligt, flytta, diskutera, se helhet. Vilken bok vi har skrivit, med hjälp av alla dessa kvinnor. Snacka om väv, kollektiv. På Sandvikens jubileumssida kan man läsa mer om den, så länge.

*

ja, och just ja, apropå barnböcker, M.M: Gunna Grähs, åter igen denna Gunna Grähs - läste en intervju med henne i Ordfront typ innan jul som jag rivit ut och sparat som ett slags långt och inspirerande motto för 2012, och häromdagen skrev hon i DN, om Ingrid Vang Nyman, eller om kvinnor som ställer (rättmätiga) krav, och anses besvärliga.

Psykisk instabilitet är väl det sista man vill se hos sig själv och kollegerna – men däremot gärna lite mer ”besvärlighet”. Den hållningen verkar ju sund och intelligent.

25 januari

IKVÄLL VIKTIG AKUTDEMONSTRATION I GÄVLE KL 18, samling på Södermalmstorg. För Sabine, Salam och deras ofödde son. Läs mer här, och text av Jan Sjölund i AB idag.

Samtidigt i Stockholm hålls en solidaritetsmanifestation, Ljus och rosor, till minne av hur det egyptiska folket samlades på Tahrirtorget för exakt ett år sedan. "Vi sjunger, sträcker upp rosor, tänder ljus och läser dikter på Medborgarplatsen, Hötorget, Södermalmstorg, Östermalmstorg och Odenplan för att slutligen sammanstråla i Kungsträdgården. Start kl 18."

 Glöm inte att skriva på namninsamlingen för att göra Barnkonventionen till svensk lag! Pågår till 1 februari.

13 januari

Nytt år. Ny lya och bostadsort. Ny fin bok av min syster, Ingamaj.

Och så ett citat av Beate Grimsrud som jag burit med mig under helgerna:

Varje människa är egentligen samma människa. En uråldrig själ som slagits i bitar om och om igen.

23 december

Lånar helt fräckt min syrras julkort från hennes blogg och önskar eder alla en fröjdefull jul och ett gott nytt 2012, i gemenskap.

Här kan man, på olika sätt, visa sitt stöd för Martin Schibbye och Johan Persson: Free Johan & Martin

Och sätt gärna in en slant till Asylkommittén, bli medlem eller skriv åtminstone under namninsamlingen för att göra Barnkonventionen till svensk lag

MÅNADENS FILM- OCH TEVETIPS TILL MIGRATIONSMINISTERN

1. Gerillasonen av Zanyar Adami

2. Den nya världen

3. UR:s serie Ensamkommande flyktingbarn som man kan titta på fram till april 2012

Obs! Förstås är tipsen till hela mänskligheten, och hela mänskligheten bör också se den här serien av Jonas Magnusson vars sista avsnitt visas nästa onsdag:

NORDSTAN

(Jag har blivit förälskad i den här lilla fantastiska serien, och efter att jag såg avsnitten igår kände jag lust att skriva för första gången på länge -- det är väl det där utrymmet som frigörs när man blir påmind om verkligheten bortom bilderna, livet utanför ramarna; vidden av mänsklighet och känslighet samt behovet av att kämpa för densamma)

(& så ber jag om ursäkt för att jag försöker nagla fast er vid teven när det finns ett högst påtagligt liv att leva utanför skärmarna, med eller utan broddar)

7 december

DAGENS DEPRIMERANDE DIAGRAM

Svensk klimatpolitik

och "Svensk vapenexport slår rekord" (DN)

6 december

Stressig, tung vecka. Nå, då behöver man peppa sig med diverse ting! Som en krönika av Maria-Pia Boëthius i ETC, Nödvändiga feminismen. En text till Agnes von Krusenstjerna skriven av Helene Rådberg (men hoppa över den märkliga rubriken). En tevedokumentär om Stefan Sundström. Åtskilliga kramar av världens finaste ungar. Många låtar av Siouxsie and the Banshees (som av någon anledning funkar så bra ihop med Ester!). Pepparkakor. Samt Dora la exploradora! 

30 november

ONSDAGSLÄNKEN, pling!

Bläckkollektivet och några fina filmsnuttar

& i relation till denna länk, så har Aase Berg kommit ut med en ny bok, Liknöjd fauna, ser framemot att läsa.

Har suttit med Ester på Berglunds hela dagen. Där var också en grupp kvinnor, de berättade att de gått i samma skola i Kungsgården (den gamla skolan som inte längre finns), och har träffats regelbundet sedan dess. Idag var det deras årliga adventsfika, jag tjyvlyssnade, de pratade till exempel om populära kvinnonamn genom tiderna, att 40-talisterna gärna döptes till Birgitta, Monica och Anita, medan det två generationer tidigare bl a var Karin som gällde. Sedan ondgjorde de sig över kvinnor med tatueringar, varför jag fegt valde att behålla min murriga författarkofta på (som jag fick av min syster tidigt 90-tal och som still goes strong). Vi hade det ganska trevligt på Berglunds, jag, Ester och kvinnorna. Jag läste och skrev, kvinnorna pratade, och Ester fick finna sig i att vara föremål för resarch och fantasi. Läste t ex detta:    

Våren 1916 avslog riksdagens båda kamrar en skyddsmotion "om ökat skydd för kvinnor mot till osedlighet syftande bemötande på offentliga platser", med motiveringen, att det skulle finnas "ett stort antal kvinnor /.../ hvilka icke visa någon motvilja mot dylika närmanden".

Jag kan inte låta bli att tänka på de heta/aggressiva känslor som Turteaterns uppsättning av Scum-manifestet fått i svallning, kan inte låta bli att tänka på allt som kvinnor varit tvungna att utstå, och ofta utstått utan att skrika om det, utan att hota, utan att ens känna sig förorättade.    

26 november

Hej

Regn över Kungsgården. Flickorna sover. Maken på fest (halvt reunion med hans gamla pojkband Lord Chamberlains men -länken är till recension av Madame Neruda, men det är det enda jag hittar där LCM ens nämns). Som vanligt när jag är ensam fyller jag rummet med en massa ljud; teve och musik och dator samtidigt (och så regnsmattret och reflexer i fönstret från den blinkande ljusslingan), och jag ville bara säga att det var något med kombinationen Mikael Wiehe sjunger E-type och Nanna Johanssons intervju med Liv Strömquist som gjorde mig GLAD.

Sov gott nu, & vänliga hälsningar

Anna

ps: som sagt, Nanna Johansson:

24 november

Syborg Stenstump säger (nedtecknat av Anna Höglund), efter att ha ridit i öknen (på en kamel som plötsligt dog) och slagits mot en krokodil: 

Nu orkar jag nog inte längre men på något underligt vis tar jag mig vidare.

Och så, fyrtio dagar senare: - Afrikas drottning! /.../ Djuren prasslar i nattskogen. Men jag är inte rädd. Jag äter kringlor och dricker palmvin med Afrikas drottning.

*

I går bytte jag Siri Hustvedt mot Annalisa Forssberger. Vilket språk hon har, Annalisa, fullt av kött och blod, och så satans enkelt. Annalisa Forssberger, det namnet klingar väl lika bekant som Ivar Lo Johansson? Jaså inte? Hmm. Strange.

Och när jag skulle ta en liten kvällspromenad (det är litegrann som att rymma, så snart mannen kommit hem från jobbet springer kvinnan ut, ut!, över fält och åkrar, bort från potatisbullarna och bajsblöjan) och lyssna på Studio ett, som vanligt (hinner man inte läsa tidningar, då är Studio ett det bästa), men oj, då råkar P4 vara inställt på mobilradion, och jag hör ungefär en minut av Bokcirkeln som handlar om Bergets döttrar. Häromdagen råkade jag (hmm, tro på det den som vill) se en nedskriven resumé av de tidigare programmen, fokus hade då t ex legat på att Irma var för bra för att vara sann, att inga barn i romanen föds älskade och en lista hade medtagits på männen i boken och det konstaterades visst att de alla var svin. Uj, kände jag då. Hjälp. Så därför stängde jag snabbt av P4. Med all respekt för bokpratarna förstås! Inte tu tal om annat!

*

Syborg reser vidare:

Hör grodornas kör vid Brahmaputtra! Och se där guppar ett par gudar sakta på vågorna. Stjärnorna lyser vägen över Fjärran Östern. Jag flyger min flygande matta. Swisssch!!!

23 november

MÅNADENS BARNBOKSTIPS, pling!

Jag och min femåriga dotter gillar sällan samma böcker. Igår fick jag tjata mig till att läsa denna för henne

med resultatet att hon satt och suckade sig igenom hela läsupplevelsen, Det händer ju inget!, stönade hon. Va?, sa jag. Det händer ju massor hela tiden! Jag fick liksom njuta i smyg, och tänkte att en sån här roman vill jag skriva.

Någon som nästan alltid går hem i stugan är Anna-Clara Tidholm. Fattar inte hur hon gör det. Hur det blir så att barnen alltid kommer dragande med hennes böcker, nu minstingen och denna:

Och så får vi njuta tillsammans.

(Jo! Den här boken läser femåringen och jag gärna om och om igen, och jag bölar i slutet varje gång, inte alls som med Allra käraste syster, men ändå:

)

22 november

Den börjar bli färdig nu, boken om Sandvikens kvinnor. Vi har enats om ett omslag, ett namn, vi letar fortfarande bilder, det dröjer en tid innan vi lämnar oss ifrån den, idag har jag suttit med Sigrid och Ingeborg och Jungfru Hall igen, liksom hållit dem i handen, barnmorskan Anna Höglund, liksveperskorna, det är konstigt hur dessa personer blir fiktiva gestalter som tycks röra sig i ett fiktivt landskap, epidemisjukhuset, skolparken, klappbryggorna, likbodskogen, det är som ett fiktivt ljus över alltihop, kanske är det så det också kommer nära, att våga sig in i Carolina Hall en liten stund, eller så är det överdosen av svartvita fotografier, och tiden som tycks bölja, inte ett dugg kronologiskt ("verkligt"), utan just som dimma och vågor. ELLER INTE VET JAG. På kylskåpet ett vykort från Molly Johnson, Traditional Masaai homestead, Tanzania. Ett beigegult landskap, alldeles bredvid ett skarpt blålila Barcelona. Jag tänker på Mollys trösklar, som hon berättat om och varnat för, och att jag nog står vid en sån inför påbörjandet av nästa skönlitterära PROJEKT (jävla opassande ord). Flera fullklottrade anteckningsböcker, idéer, bilder, linjer, skisser, kartor - planer. Kontroll. Jag vet inte jag. Nä. Faktiskt vet jag inte. Är det kanske bara att börja? Prova? Ställa sig på tröskeln och svaja (eller först börja klättra, med svindel och iver och tvivel och allt)?     

Annalisa Forssberger skriver 1947 i förordet till nya upplagan av Högt över oss är hyttan (skriven 1939):

Boken skrevs under tre vårmånader på det sätt, som alla mina böcker hittills ha skrivits och förmodligen kommer att skrivas: i smyg och på småstunder stulna från annat, viktigare arbete. Jag hade fått ett stort upplagt och mycket romantiskt manuskript refuserat. I ren desperation, för att rädda mig själv, började jag Hyttan. Efter den verklighetsflykt det refuserade arbetet var ett uttryck för, satte jag nu fötterna på jorden igen. Till en början gjorde jag det inte med så stor glädje. Snarare skedde det i ilska. Men verkligheten tog mig. Och så insåg jag till sist: det gäller för författaren att underordna sig verkligheten, att söka uttrycka den så nära och naket som möjligt, inte att förgylla och radera. Så skrevs Hyttan, först i desperation, sedan i en het glädje över att få ge den verklighet jag mött, de sanningar som bränt mig. Den mottogs så olika. Den blåste upp en storm på det bruk, där jag då var bosatt. I all villervallan gick glädjen över boken förlorad, i surret av stridiga röster glömde jag till sist själv bort vad jag velat med den. Nu när den går ut i en ny upplaga, till nya läsare, har jag känt något av glöden och viljan från de tre vårmånaderna snudda vid mig. Jag vet att den kommer att nå de människor, som ha de största förutsättningarna att förstå den.  

14 november 

I väntan på att den egna tankeverksamheten ska komma igång igen (just nu insvept i novemberdimma och delvis nedpackad i flyttkartonger) så tar jag gärna del av Annas tankar i Finsalongen. Och så tittar jag på min systers svartvita skisser - om man bläddrar ned en bit på hennes blogg - som jag tycker är så fina!

Tittade nyss igenom mina Sandvikenbilder (det är där vi är nu, jag, Carolina och Helene, letar bilder till de texter vi skrivit och börjar bli klara med), och fastnade i ett foto av bruket tidigt 1900-tal, långa skuggor, nyss utslagna björkar, en kvinna i förklä på farstubron vänder sig ut mot solen. Skulle vilja krypa in i den bilden med min kaffekopp, sätta mig ned med henne på trappan, stilla småprata, eller vara helt tyst, och rikta ansiktet åt samma värmande håll.

Häromdagen var jag med och dokudiktade i Babel.  

8 november

Så går en massa tid. Så ska en farmor flytta ifrån ett hus där man har varit i trettioåtta år. Och så håller man själv på att lägga saker i flyttkartonger. Och så virvlar löven oundvikligt från träden ned på marken. Det är ännu höst. Allt är i förändring. Klotgrillen sorgsen på altanen. Farmors gästrum, och syrum, där har jag legat under livets alla stormiga perioder - det är ju dem man minns, det skriver Siri Hustvedt litegrann om i sin "Den skakande kvinnan. Eller en historia om mina nerver", och hur minnet i en krissituation blir förvridet, icke-kronoligiskt, fäster sig vid annat än tid, blir kanske färger, eller som mönstret på tapeten i gästrummet, i särskilt stressiga perioder blir det mönstret något jag följer i tanken, långsamma blå linjer, använda både av Andrea i Pappa Pralin och Sofia i Bergets döttrar, men Andrea ser djuren, tunnlarna, labyrinterna, Sofia ser att det är rosor på en gång. Jag sov sista gången i farmors gästrum tillsammans med mina två döttrar, det är ingen cirkel som sluts eller något sånt, det kändes bara fint, tiden öppnar sig mot något annat. Och igår låg jag och skakade med "Den skakande kvinnan" på magen, och tänkte på att det var en ganska rolig bild. Och i morse skickade min syster en länk till Fame-introt. Alltså det här. Dylika bilder och kontraster gör att det mitt i rådande förändringskaos blir lite enklare att andas. Man hoppar ur nuet, och sig själv. Och häromveckan, ljuvliga lilla stund på Berglunds bageri, tack vare att kaffekokaren hemma la av, solen sken in genom de stora fönstren, och jag hade en liten stund med RomanEster, ja, en liten romanstund - hur länge sen var nu inte det? Hela jag fylldes av sol.

I övrigt vill jag bara säga:

Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman (Leopard förlag, finns nu i pocket) - vilken jävla bok! Dvs jävla som i OMISTLIG, OMVÄLVANDE, URSMART, FRUKTANSVÄRD, SKITVIKTIG

21 oktober

Det här är roligt, och pågår nu:

Gävleborg läser

Det här är fantastiskt, och händer ikväll och imorgon, och det oavsett om jag lyckas ta mig ur den här envisa flunsan eller inte:

PJ Harvey i Stockholm!

Vet att jag skrivit om det förut, men första gången vi möttes jag och PJ var 1993, jag var ute och gick i Uppsala med min CD-freestyle, Vaksalagatan tror jag, lyssnade för första gången på min nyinköpta cdskiva "Rid of me", och den fullkomligt knockade mig, det var plågsamt, jag klarade bara av att lyssna ett par låtar i taget sedan måste jag andas, det som hände var väl att musiken gick rätt in i den verkliga Anna på nåt sätt, hon som var ganska gömd bakom en massa lager av... allt möjligt (t ex, vid just den tidpunkten, ätstörningar). Jag minns inte alls hur jag hittade PJ. Tori Amos, som var pre-PJ, hörde jag första gången 1992 i ett gästrum på Luspholmen, Storuman, strax innan min morfar skulle begravas. Där var det mer igenkännelse, direkt förälskelse, som att läsa en bok som lägger saker på plats och stöttar men inte direkt skakar om. PJ gjorde ont och skavde för att jag inte kände igen vad det var hennes musik kom åt.

Låtarna från senaste skivan, Let England Shake, som för mig blivit sammanbundna med berget Montjuic och den arabiska våren (men också förstås den spanska revolutionen eftersom vi var i Barcelona när protesterna bröt ut), har Seamus Murphy gjort 12 fantastiska kortfilmer av, bland annat denna

20 oktober

Nedsjunken i feber, läser Maija Runcis "Makten över barnen" - om tvångsomhändertagande av barn i Sverige 1928-1968. Har fastnat i det temat, skriver ett tjockt kapitel om kvinnorna & socialvården i boken om Sandvikens kvinnor, det är såna brännande påträngande bilder, synen på människan (särskilt kvinnan och barnen), människors värde, fattiga och sjuka som anses parasitera på samhället - och det är alltid individens fel och ansvar (kvinnor som blir av med sina barn för att de bor för trångt), som Billström säger i en intervju om Ganna, som nittioett år gammal och sjuk, och med släktingar i Sverige, skulle utvisas till Ukraina, att hon är en ekonomisk belastning. Utvisningen avbröts, har skjutits upp, men exemplen slutar ju inte där. Enligt Billström har människor som inget tillför på arbetsmarknaden inget att göra i Sverige. De är onyttiga. En människosyn som bär ekon från tidigare och ut, som budskap, till människor, om hur vi ska titta på varandra.

Så himla bra då att det finns en massa motkraft! Att människor samlas på Arlanda, skriver till Billström, till flygbolag, det går ju att göra sånt. Det går ju att åtminstone säga: vi går inte med på det här. Det här, den här människosynen, skadar oss alla.

Och på i helgen händer det här fantastiska i Lund, Poetisk Performace, en manifestation för skapande möten och mot främlingsfientlighet, så här ser manifestet inför händelsen ut:

XENOFOBI är att hata att människor möts. De som hatar möten med sådan kraft att de med våld hindrar människor från att tryggt röra sig fritt i sin egen stad, får inte stå oemotsagda – minst av allt av oss som skriver: Den skrivande människans uppdrag är att skapa platser för oförutsägbara möten mellan text och läsare. Med samma kraft som vi försvarar vår rätt att fritt skapa dessa platser, vill vi försvara den öppnaste platsen för oförutsägbara möten mellan människa och människa – stadsrummet.

Därför måste konsten/kulturen bli synlig i stadsrummet när friheten där hotas. Att agera för friheten i stadsrummet är en aktion också för konstens, kulturens ordets, språkets, språkens och litteraturens frihet.

POETISK PERFORMANCE DEN 22 OKTOBER I STADSPARKEN I LUND KLOCKAN 14.30 OCH TEATER SAGOHUSET KLOCKAN 18.00
När en tolvårig flicka fick frågan i sin skrivgrupp hur det är att vara barn i Holma svarade hon: Det är bra, men jag tycker det är otäckt med alla som skjuter och de skjuter mest precis där jag bor. Poetisk Performance är ett sätt att skapa demokratiska möten mellan olika generationer och skapande människor. Att ta ut kulturen i stadsmiljöer och på så vis även markera ett avstånd till rasism, fördomar och intolerans. Lördagen den 22 oktober kommer barn och ungdomar från den segregerade stadsdelen, Holma i Malmö åka till Lund för att tillsammans med svenska poeter, skådespelare och konstnärer göra olika ”poetiska installationer” i Stadsparken i Lund som startar 14.30. Poetisk Performance fortsätter sedan klockan 18.00 på Teater Sagohuset i Lund där föreställningar, uppläsningar och samtal kring kultur-och demokratifrågor kommer att pågå mellan 18.00 - 23.00

MEDVERKANDE I POETISK PERFORMANCE ÄR:

Barn och ungdomar från stadsdelen Holma medverkar med att spela teater och läsa poesi samt ställa ut sina ”poesitavlor”.

Poeter: Hanna Hallgren, Sara Hallström, Carolina Thorell, Cecilia Persson, Anna Jörgensdotter, Åsa Maria Kraft, Joakim Andersson, Maria Küchen, Marcus Malmsten, Christer B Johansson, Ola Torbiörsson, Carl Brandt, Lars Palm, Susanne Sinclair, Carina Nurmilehto, Lisa Törnebomh och Susann Wilhelmsson. (Några av oss är inte med kroppsligen, jag bidrar med nyskriven poesi som ska sättas upp).

Teater: Teater Pom och konstnären/skådespelaren/c irkusartisten, Isak Lindberg.

Initiativtagare är fantastiska Cecilia Persson

Här kan man läsa Poetisk Performance blogg.

4 oktober

Känns som om det händer saker inom litteraturen, tematiskt, språkligt. Ser gränser sprängas, rum utvidgas, alternativ erbjudas (försöken att göra något "nytt", fast jag avskyr den formuleringen, det kravet, det handlar mer om att, som sagt, visa på alternativen, och då kan samma visa behövas spela om och om igen), tycker mycket om den känslan av rymd, här där jag sitter och osäkert gnager på varenda eget litet ord, vrider och vänder, samtidigt som boken om Sandvikens kvinnor växer och växer - det är något helt annat än det egna, det här är ett storslaget och liksom skrikande kollektiv. 

Men detta inom litteraturen, till exempel: "En kärleksförklaring" av Ida Linde. En liten fantastiskt fin intervju med henne finns på Babelbloggen.

Och Vendela Fredricsson "Sapfos tvillingar"!

Drömmer om att glupskt kasta mig över böcker, omtumlas, och lika glupskt omtumlande kasta mig in i skrivandet. Ja just det, glupskhet, iver, lust, ljus, vida modiga rörelser i allting.   

Ja, det tycks hända mycket inom litteraturen. I världen samma jävla destruktiva gnagande kring det egna. De egna gränserna, rummen, den egna tryggheten, förmögenheten, trädgården, dumheten. Det är så mycket dumt och sorgligt att det är svårt att stå ut. Som till exempel detta, och detta och detta. Här kan man göra något för att hjälpa människor att "skydda liv, inte gränser". Och så kan man förstås engagera sig, till exempel i Asylkommittén.  

21 september

Och nu borde jag väl säga något om Bokmässan.

Att jag ska dit. Vara där (åtminstone en dag). Läsa några snabba rader ur Ester, några snabba rader ur Ätstört (se nedan), berätta lite snabbt, tillsammans med Helene Rådberg & Carolina Thorell, om vår fantastiska bok om Sandvikens kvinnor (som nu eventuellt har ett namn, och definitivt börjar få en form). Men framförallt tänker jag nog gömma mig i något härligt hörn, tillsammans med, till exempel (& framförallt), Anna Friman - hon som, bland annat, skriver den här fina, smarta bloggen. (För länge länge sen var vi Morris & Jögge på en ö, långt härifrån.)

(& så ska jag köpa Liv Strömquists nya bok, ja det ska jag!)

17 september

Nu tar jag tillfället i akt och meddelar att på torsdag kommer den här boken att släppas (som jag medverkar i):

Ätstört - en antologi om ätstörningar, fett, mat och makt. Etc Förlag  

Redaktörer Mika Nielsen, Maria Ahlsdotter, Hanna Hannes Hård. (layout Maria Libert, omslagsfoto Susanna Petersdotter)

Här kan du läsa mer om boken!

8 september

Nu lyser solen lite försiktigt över Kungsgården och över dagisgården där min yngsta dotter leker... Lämnade henne där i morse, första gången, visste innan att jag skulle klara av att vara "tuff", men sen kom tårarna, plötsligt, ett klantigt avsked, som i en film där personen störtar från separationen, liksom handlöst, ut på regninga gator, regn och snor som blandas, ingen värdighet, vadå värdighet? Varför då, och för vem? (konstiga ideal finns det gott om) Väl hemkommen nås jag av budet att Stina Lundin inte längre finns med oss. Jag har suttit många gånger i hennes hem och intervjuat henne för vår bok om Sandvikens kvinnor. Hon har berättat om förälskelsen i Ottar (Elise Ottesen-Jensen), som hon lärde känna, som blev en god vän, nej, inte en "sån" förälskelse, men så där som det blir när människor verkligen inspirerar en, kommer att betyda något för en. Ottar strålade, det kom liksom inifrån, berättade Stina. Och strålade, fast kanske på ett annat vis, gjorde också Stina. 90 år äldre än min lilla flicka. Stina som efter att ha läst min text om henne ringde och berättade att hon suttit med rödpennan. Sen skulle hon in på sjukhus, kan vi ta ändringarna sen? Men självklart, sa jag, med gråten i halsen, hon hörde den förstås och blev irriterad, ingen sån ömhet, hon hade ju levt så länge och då är sjukdomar att räkna med. Och sen hade hon levt ett sånt rikt liv också, ingenting att vara ledsen för liksom. Men Stina, jag får sörja dig. Jag tyckte hemskt mycket om dig. Tjugo år var du ordförande i RFSU i Sandviken, och det fina med dig var att du inte kunde hålla tyst. Gubbarna kunde bli sura, den dära Lundinskan som inte kunde hålla käften, såna fruntimmer var de inte vana vid. Du reste dig upp, och eftersom det du hade att säga var så viktigt glömde du bort att vara nervös. (I brist på bilder av Stina Lundin en bild på Ottar som föreläser, det skulle kunna vara så att Stina är en av kvinnorna i publiken)

4 september

Efter att ha sett Folkteatern Gävleborgs uppsättning av Morbror Vanja fick jag ett sådant behov av att läsa om den här fantastiskt inspirerande texten av Malin Axelsson, om Den barnsliga teatern och om att ifrågasätta kanon. Och den här pjäsen av henne - och som spelas för lågstadiet - låter ju helt underbar. Å, vad teater kan göra. (& ibland gör den verkligen ingenting - mer än bekräftar redan fastställda mönster och tankesätt, och det är ju... tryggt?) 

Sen vill jag ta tillfället i akt och gratulera min kära syster till att hennes barnbok "Tänk om" får Elsa Beskow-priset. Hurra!

31 augusti

möten i stockholm

Siri Derkert målar sin dotters ansikte. Omsorgsfullt, i flera porträtt. Den tjugoåriga dottern är allvarligt sjuk, hon dör i tuberkulos, året är 1938. Året innan pratar Siri om motiv i ett radioprogram, hon säger: "Man har inte lugn stund för den oändlighet av motiv som tränger sig på en, som oroar en, som lockar en, som väntar på att förstås och förklaras och som till slut tvingar en att göra ett försök - ett försök att uppklara det på duk och i färger". Siris porträtt av dottern håller henne kvar. Varje färgfält, en ömhet, en sorg. 1971, två år innan Siri dör, medverkar hon åter på radion: "Som jag hörde min svägerska säga: Ja, Siri hon har inte tänkt på något annat än sin konst. Jag har visst tänkt på allting annat utom på konsten. Att jag sen ritade, det var ett sätt att leva".

Kajsa Grytt sjunger om sin son i en låt på skivan "En kvinna under påverkan". En son som vuxit upp, som är ute på egna äventyr, en mamma som inte kan se - ha kontroll över - alla de nya platser som pojken upplever, som blir hans egna erfarenheter. Du är kung nu, sjunger Kajsa, och här tar jag slut. I stolthet, i vemod. Den nödvändiga separationen, en förälders viktigaste uppgift: att, efter att ha hållit nära, släppa taget. Jag tycker det är skitfint. Skitsvårt. I en svindlande bild ser jag mina egna döttrar, på perronger, med väskor, hur jag vinkar och vinkar. Och man är på nåt sätt i detta hela tiden: närhet-avstånd, närvaro-frånvaro. Även om det är små, vindlätta skiftningar, även om man har privilegiet att vinka adjö för mycket korta stunder i taget.

Och på Kulturhuset visas fram till oktober en viktig utställning "Jag är ingenting", det är Tina Enghoffs fotografier av kvinnor som fallit offer för en omänsklig dansk invandringspolitik. Där visas också en videoinstallation där kvinnorna, på tre stora skärmar, berättar om den utsatthet och den förnedring de lever i. Utställningen tar sin utgångspunkt i den sjuårsregel som innebar, och fortfarande innebär - även om det numer handlar om fem år - att kvinnan kan bli utvisad om hon skiljer sig från sin man innan den tiden gått. I Sverige handlar det om två år, där kvinnan blir sin mans fånge. En kvinna blir lovad att "få sina barn" om hon sköter sig, men ingenting hon gör blir någonsin rätt. Nästan alla kvinnor som Tina Enghoff dokumenterar har barn, mödrarnas helvete blir barnens helvete.

Siri lämnar i perioder ifrån sig sina barn för att kunna skapa/arbeta. I långa perioder är hon ensamförsörjande. Hon målar barnens ansikten. Hon målar det hon kallar för "Den otroliga verkligheten".   

Yvonne Hirdman skriver om sin mamma och sin mammas mamma i boken "Den röda grevinnan". Där blir spåren så tydliga. Det räcker liksom inte med familjealbumen, även om det börjar där i försöket att förstå, sedan måste hela världen - och tiden - till. 

(allt detta en liten dag i Stockholm, augusti 2011 - små och stora delar, skevt sammanfogade, och allting blir helhet, otrolig verklighet. Utställningen med Siri Derkert visas på Moderna museet några dagar till)

december 2010

Ingeborg Waern Bugge

Läser hemmets historia; om bostäder, bohag, städning etc. Läser om de första kvinnliga arkitekterna, Anna Mohr och Ingeborg Waern Bugge, den första utexaminerades 1919 och minns hur hennes lärare "avrådde henne från den efterlängtade byggpraktiken med motiveringen att hon bara skulle förstöra sina händer". På slutet av 1800-talet kom dock inga kvinnor in på tekniska utbildningar, åtminstone inte i Sverige. Det här diskuterades men man avstod med anledningen att "de kvinnliga eleverna sannolikt skulle öfveransträngas. Visserligen hafva icke några olägenheter försports vid universiteten, där kvinnor sedan länge fått deltaga i undervisningen"... Men ändock, alltså. Nix. 

Många var de kvinnor som strävade efter förbättringar i hemmen, om det så gällde kökets utformning, sängmadrasser, hjälpmedel, etc. Många var de män som ritade, och ritade fel. Waern Bugge och Kjerstin Göransson-Ljungman opponerar sig i boken "Bostad och hushållsorganisation" (1936) mot den av män designade kokvrån. Boken var betydelsfull, enligt Eva Rudberg (som skriver om detta i Den okända vardagen från 1983, red Brita Åkerman, en av initiativtagarna till Hemmets forskningsinstitut) men när kvinnorna försökte få bidrag till att skriva den möttes de av svaret "Vi utdela anslag till vetenskaplig forskning eller undersökningar av socialt intresse. Men detta handlar ju om kvinnans arbete i hemmet."

Waern Bugge pläderade för samarbete. "Mycket av det som det enskilda hushållet inte hade råd att skaffa kunde man få genom att slå sig samman med andra hushåll", skriver Rudberg och citerar Waern Bugge: "Glädje i gemenskap med andra människor, ett personligt utbyte."  

Hemgårdar växte fram i städerna på 10-talet. "Här fanns barnkrubbor, lek-och arbetsstugor för barn och ungdomar, liksom bibliotek /.../ man kunde gå kurser" (bl.a för arbetslösa kvinnor). Hemgårdsverksamheten var viktig för kvinnorna, det var en samlingsplats och ett ställe där de kunde få råd, stöd och akitivitet. I Norrköping startades en hemgård för textilarbeterskor 1926, där Fogelstadsskolan hjälpte till. Rudberg skriver om vilken betydelse hemgården haft för kvinnorna, och att kvinnor ofta tagit intiativ till samt drivit dem: "Är det därför", frågar hon, "som den förblivit så undanskymd?"

forts följer

& GOD JUL!

Jullovstips:

Om Hemmets forskningsinstitut (som bildades 1944) - fotoutställning på Nordiska museet

2 dec

Två som på något vis hör ihop:

På Kunskapskanalen ikväll: en fantastiskt vacker och inspirerande dokumentär (med den lite märkliga titeln...) Homosexuella eleganter i New York  om att leva som man vill i en tid och bland sådana som inte tillåter...

Den här recensionen av en samlingsbox med Ulla Billquists låtar som jag inte kan sluta tänka på. Den där andra kudden... om att inte alls få leva som man vill

23 november

Måste bara länka till detta underbara radioprogram som jag lyckligt råkade ratta in när jag körde hem från arkivet i fredags: Historiska klubben, om Kvinnlig makt i historien. Där fick jag stifta bekantskap med två tidigare okända och spännande: forskaren Gunnel Karlsson och det tidigare statsrådet (1954-66) Ulla Lindström

Mer lyckligt: Min ljuvliga Esterhalvtimme varje kväll. Ska göra rutin av det. Ett litet behov som gör så mycket i det stora. Sinnesfrid. En kollega tyckte jag skulle sitta en halvtimme vid fönstret "utan att behöva bekräfta det i ord". Jag bara: Varför det? Vad ska jag med mitt ensamma fönster till? Samma gamla utsikt, och insikt. Det är ju till Ester jag vill. Bort från mitt. Och även bort från ord som "bekräftelse". Jag älskar hur de här vita papperen, tomma dokumenten, som borde kännas så trånga, känns så jävla möjliga att inrymma ALLT och lära mig ALLT. Ett härligt välbehövligt storhetsvansinne på en gul vaxduk varje kväll nånstans mellan åtta och nio när lilltösen snusar eller ylar på min bästa väns bröst i vardagsrummet (för där är ju förutsättningen. en kamrat. alt barn som sover själva och djupt).

Ett litet behov kan dock vara nog så laddat har jag nyss fått erfara i en diskussion. Dels diskuteras litenheten: kan ett så litet behov verkligen vara ett riktigt äkta skrivandebehov? (eller: kan ett sånt litet utrymme verkligen tillfredsställa ett behov?) Och - från andra hållet! - så bör jag tänka på andra som inte har samma möjligheter att tillfredsställa sina behov. Himla intressant tycker jag! (om min storhetsvansinniga vaxdukshjärna inte förvridit det hela för att passa min Esterhalvtimme där just dylika spörsmål gestalas... kvinnliga behov i förhållande till världen -- där t.ex. både kvinnligt skapande och kvinnligt vansinne är provocerande egoistiskt).

Och från detta är steget alls inte långt till Annas fina finsalong där hon fått fint besök av fina Märta Tikkanen, läs HÄR

(och något provocerande igen: skriva istället för sova!! när man har pyttebarn!! hur orka? men jösses, alltid betänka olikheter - de där förutsättningarna, etc - samtidigt som man ser likheter... )

17 november

Som man brukar skriva i dagböcker: Kära Dagbok, nu var det länge sen jag skrev, men.. Är i parallellvärldar: forskning - föräldraledighet. Ljuvliga, sköra lässtunder med dotter sovande i krispvitt vinterlandskap, korta andfådda turer till arkivet. Framöver blir det fortsatt sporadiska inlägg, främst nog citat ur böcker jag läser, några boktips, möjligtvis tankar kring de olika projekt jag håller på med (eller drömmer om... bilder av andras skrivplatser eller människor med anteckningsböcker på kaféer kan göra mig galen av längtan)

Just nu fokus på: Sexualitetens historia, här skriven om i boken "Sterilseringar i folkhemmet" av Maija Runcis (ett värdefullt boktips från en arkivarie när jag snurrade runt och snurrade fel i jakt efter psykiatrisk lokalhistoria):

Ogifta kvinnor som ansågs föra ett vidlyftigt liv betraktades inte sällan automatiskt som olämpliga att ta hand om barn. I de bedömningar som utgjorde underlag för beslut om ingrepp sades kvinnorna ofta vara sedeslösa, ohämmade och lösaktiga, oavsett om de var ensamstående mödrar eller barnlösa /.../ För männens del sågs den sexuella driften som naturlig, oavsett om de var fäder till många barn eller inte. Begreppet "lösaktiga män" förekom inte överhuvudtaget, även om man var väl medveten om att det fanns män som utnyttjade kvinnor sexuellt /.../ Såväl politiker som sakkunniga i steriliseringensfrågan diskuterade frågan om sexuellt våld mot kvinnor och barn. Men ansvaret för att skydda sig mot denna typ av övergrepp tycktes snarare ligga på kvinnorna. det var kvinnorna som måste skydda sig genom att inte utmana mannens drifter genom "offentligt" uppträdande eller på annat utmanande sätt.

kvinnor som inte gjorde detta betraktades alltså som "sexuellt hållningslösa" och därmed ofta också "sinnesslöa" (vilket enligt Runcis nästan var synomyner när det kom till kvinnorna)... I sterilseringsansökningarna blev männens sexualitet synlig i sådana fall där mannen hade begått en sexuell handling som inte accepterades som naturlig eller normal (ex incest, tidelag, homosexualitet, otukt, eller våldtäkt)

ex ges på en ung flicka som synts ute en del och visat sig intresserad av pojkar. Detta - sammantaget med att hon varit klen som barn -ledde till en ansökan. Annars var fattiga ensamma mödrar som inte ansågs kunna ta hand om sina barn det stora hotet mot samhällets skötsamhetsideal eller moralnormer, samtidigt som deras levnadsförhållanden medförde stora samhällsekonomiska utgifter. (Här vill jag addera ett gäng feta utropstecken, men låter bli, det torde vara tydligt ändå -). 

Ok. Nu ljuder signalen VAKET BARN

(men snabbt i övrigt:

min systers underbara bok TÄNK OM är Augustnominerad! Hurray!

och en annan bra Augustnominerad barnbok som alldeles nyss lästes är denna: Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström

)

september

En dröm om ömhet. En dröm om (citerar en annan författare) höga vackra skatter. En dröm om solidaritet, givetvis. Det här skitvalet. Berlusconi-media. Inte bara subtila vinklingar utan en massiv moderatblå flod som sköljer över oss. Vad gör mer pengar i plånboken för de/oss som redan har? Var är asylpolitiken, världen utanför Sverige? Reinfeldt i röd slips tittar in i kameran och vädjar till De Som Älskar Sverige (en uppenbar flört med vissa väljare). Och så stänger vi det här landet och jäser jäser av självgodhet låtsastrygghet tills vi alldeles glömmer bort varandra. Lyckliga vi som har det bra och de som har det dåligt måste väl kunna rycka upp sig. Ett svagt och otryggt VI måste ha ett tydligt DOM. Det gäller inom mobbning, det gäller främlingsfientlighet etc etc. Den stora bilden blir farlig eftersom det blå tänkandet har gjort så att solidariteten minskat, främlingsfientligheten ökat. Var tredje elev känner oro för att gå till skolan, läste jag i somras i DN, inte kopplar man ihop det med fruktansvärta Prestations&ResultatSkolan eller med alldeles för stora barngrupper på förskolan Etc Etc. Men nix, inte är det bara en mörkblå flod detta, högerinriktningen finns också från rödare håll, och har funnits alldeles för länge. Indviden bär ansvaret, individen bär skulden. Så tungt. Ingenstans får man koppla ihop sig, bli större än ett jag. 

Drömmen om armkrok, att gå så. Min äldsta dotter kallar det att "gå kompis".

Så skönt att hitta motvikter (verklighet så att den känns), så skönt att drömma om skrivandet. Drömma om Ester. M.m. Här i babyland (som i sig är motvikt, påminnelse om utsatthet, beroende och behov av skydd, ömhet och uppmärksamhet - självklar grund/förutsättning för växande)

Motvikt 1:

Mary Ellen Marks fotografier

ex i boken Ward 81

Motvikt 2:

Lennart Ökvists bok

"En sinnessjuk värld"

Motvikt 3:

(bild av Ester Henning)

21 juni

Jag tänker ofta på fiktionen. Nu fick jag särskild anledning att göra det efter att ha varit inne på Finsalongen. Tänker på mig själv som läsare kontra skrivare – vad skiljer åt, vad är samma. Också utifrån den fina texten i salongen om att stå i en konstnärs rum som att stå inuti en text. Vad är det att vara inuti ett sådant rum av ord?

Min dotter älskade kapitelböcker, t.ex. Katitzi, tills hon för en månad sedan slutade med napp, och nu vill hon läsa sina gamla barnböcker igen, rent av bebisböcker, där handlar det förstås om trygghet och igenkännelse när en liten bit av jordytan liksom rivits upp under ens fötter. Medan Malin tittar sig omkring bland fattighjonen: Där satt Kära Hjärtans med sina nystan, genom dagens långa timmar nystade hon garn från ett nystan till ett annat, utan uppehåll och till ingen världens nytta. Och när hon då tänkte på allt det garn hon hade nystat och stickat i sin ungdom, så grät hon tyst, Malin såg det... spelar min lind, sjunger min näktergal? Och Jocke Kis ängslades och hörde röster inne i sitt huvud, han dunkade det i väggen och tiggde och bad de andra hjonen att byta huvud med honom, då skrattade de alla utom Malin... spelar min lind, sjunger min näktergal? /.../ Hon hade inte vetat förut att ord kunde vara vackra, nu visste hon det, och de sjönk ned i hennes själ som morgondagg över en sommaräng...

Ord som skepp, som sköldar, fiktionen som dröm, alternativ, världar bakom/inom världar. Jag tror att jag främst skrivit och läst för att få ta del av något annat, vara del av något annat, inte skära loss mig själv men införliva själv i annat, obegripligt, omstörtande, större (även om också större i perioder varit – objektivt sett – litet) och där färdas jag också, i det som jag inte känner igen, i det som inte är jag, i det som vidgar, berör, skrämmer, upprör, tröstar.

Jag minns (liksom Anna) pratet om skrivandet som undersökning på Biskops-Arnö. För mig blir det kliniskt, jag kan se skrivandets hantverk, men inte när jag är inuti texten, då sitter jag inte med kniv och förstoringsglas, då sitter jag inte ens med några ord. Malin får väck de grå väggarna med de vackra orden, panik kan stillas om man följer ett mönster med blicken, det behöver inte handla om mening, eller skönhet. Skriver jag självbiografiskt blir jag klaustrofobiskt instängd. Vad är det för mening? Jag är ju redan här med mig själv. Det här är min utsikt, mitt köksbord, min tjocka katt. Skriver jag fiktion kliver jag in i en förtrollad värld, även om den är realistisk. Orden kan virvla eller ligga tunga, svarta. De kan vara skira, andlupna, hårda, motsträviga. I läsandet spelar det ingen roll om det är biografi eller fiktion, det är ju inte jag, men jag är med, och dörrar öppnas oavsett, det här har jag kanske känt men inte sett, det där har jag sett men inte ur den vinkeln, det där har jag längtat utan att veta, och det där... det kan fortfarande inga ord nå, och tackochlov för det. Det blir en sån puls av att läsa t.ex: Det var det att jag inte hade varit mig själv – all min anpassning liksom sprängdes. Eller: Förresten är det inte säkert att ett pussel ska bli helt. Det är alltid nåt som glider ur mönstret, om inte annat så drömmarna, det som leder framåt. Detta ur Pigornas döttrar. Det är inte att ”hitta på” som är grejen, tänker jag, inte att man sitter och tänker: Nu ska jag hitta på, eller letar efter påhittade berättelser i bokhyllan, utan att lämna sig själv samtidigt som man är fullständigt närvarande: kropp i annan kropp, värld i annan värld – och när jag skriver det vet jag att det är långt ifrån sanningen, jag vet inte ens riktigt vad jag menar. Kanske är det (också) fiktion: en utbrytning ur det man försöker förklara och förstå, en motsats till undersökning, rationalitet, resultat, förväntade livsbilder. Inte vet jag. Inte vill jag veta. 

16 juni

Då och då stöter jag på människor som tycker att höjden av ointresse är att höra andras (nattliga) drömmar berättas (oftast är det män av någon anledning), men jag tycker det är som konstverk, surrealistiska noveller, inte behöver man förstå dem, men man kan bära med sig dem som bilder. När jag var yngre skrev jag alltid upp drömmarna, det finns de som anser att drömmar inget har med verkligheten att göra, som en slags själens rappakalja, men jag har lärt mig mycket av att titta lite närmare på de här bilderna, åter igen: inte som en förståelseapparat, men som en fördjupning, ett annat perspektiv, en förlängning kanske av jag och liv.

Igår berättade min dotter en snabb bild: Hon hade drömt att ett öga lossnat från hennes mage.

Inatt drömde jag följande: Jag letade efter någonstans att bada. Överallt omkring mig fanns vatten, porlande milda bäckar, strömt vatten - överallt för strömt, för grunt, för många blickar runtom, jag letade och letade och kom till en bro med många utskjutande bryggor. På varje brygga låg en dragqueen i färgglada skimrande kläder, peruker i regnbågens färger, jag ville smyga förbi för jag tänkte att de inte ville bli störda, men de bjöd in mig, jag upptäckte att jag hade tjocka grå yllestrumpbyxor på mig under baddräkten, men det gjorde inget, de hade strumpbyxor de också, vi badade tillsammans och vattnet var alldeles varmt.

Följande dröm från Pigornas döttrar (av Tilda Maria Forselius) som jag precis läst ut och som är bland det bästa jag läst, här är det "Kerstin" som berättar: En gång drömde jag att jag simmade i ett väldigt stormigt hav. Jag tycker det är jättejobbigt att simma fort och det här var väldigt tungt i stormen. Jag hade ett barn fastbundet på huvudet. jag fick inte komma under vattnet utan det barnet måste jag skydda. jag måste vara stark, det var hemskt jobbigt och det blev längre och längre till stranden. Ansvar. Jag orkar inte själv. Varför kan jag inte få dö istället. Drunkna. Men så kom det ung kvinna och simmade bredvid mig. Och jag sa att vi måste hjälpas åt, du kan hjälpa mig. Och då simmade hon före.

(tyvärr hittar jag ingen bild på boken Pigornas döttrar som kom ut 1981 på Rabén & Sjögren)

4 juni

Förälskelseperiod, nya romantankar, allting jag kommer över färdas in i drömmen om E. Nu senast denna pärla (lån från kommunarkivet):

Tjänande kvinnor och tidens hårda livsvillkor av K Sune Larsson

Lilla V sprätter från ena sidan av magen till den andra medan jag läser om oäkta barn, synen på den "svaga", barnadödlighet, tuberkulos, etc etc. Jag tror hon vill ut och strida.

En liten dialog från Larssons bok (mellan Lubbe Nordström, radiogubbe, och Carl Larsson i By, författare), daterad 1938, låter som följer:

"- ... staten ska göra allt och individen ska bara hjälpas

- Nå, det har i alla händelser blivit ett väldigt plåstrande på det sättet med folkmaterialet och vad ska det leda till?

- /.../ och genom att en massa ´sociala´ tanter och sådana där har kommit med så sysslar man mera med de svaga och livsodugliga än med de kraftiga, men just därigenom höjs skatterna.

- /.../ Du menar att på det sättet kommer så småningom Sverige att bli en svag gammal gumma? /.../ Och det anser du pågå i full fart just nu?"

Karin Johannisson ställer frågan om den tiden: "Varför var de humanistiska motkrafterna så svaga?"

Ska strax iväg på möte om förskolan. Till hösten ska de visst vara 23 barn på 3 pedagoger på min dotters avdelning. Och vad det sänder ut för signaler... och får för långsiktiga (samt kortsiktiga) effekter... Återkommer om detta. Människosyn, resurser, prioriteringar...

1 juni

Helt ofattbart det som hänt Ship to Gaza. Men nu reagerar i varje fall omvärlden. Igår på Aktuellt upprepades orden "bordat", "häktat", men inte orden "dödat", "mördat", inte särskilt mycket överhuvudtaget om de som dött (vilket förstås hade varit annorlunda om det varit svenskar).

Manifestation Gävle kl 17 ikväll.

Dagens sång: Thåström "Långa tåg av längtan"

28 maj

SOMMARTIPS 2

Vanja Hermeles "Konsten - så funkar det (inte)"

BANG #1 2010 "Nördarnas återkomst" (särskilt Johanna Koljonens "En värld att leka i")

27 maj

SOMMARTIPS

1. Min systers nya barnbok "Tänk om..."

Jag grinar varje gång jag läser den för den är så stark. En sorts motröst, en tröst, en utopi, en inspiration, en stor sorg, en stor glädje. (I morse när jag såg Björklund på teve tänkte jag särskilt på hur mycket en sån här barnbok behövs... som berättar om längtan efter närhet, värme, lek - och att ifrågasätta normer, traditioner). Begriper inte riktigt recensionerna den fått (även om de varit hemskt fina), aldrig att man kan se något politiskt i det som handlar om föräldrar och barn. Och särskilt inte när man som DN läser det som mamma och barn! (för att författaren är kvinna eller, öh?) Ingenstans finns kön i denna berättelse, men ändå läser man in. Senast i GD där man läser fladdermusen som en pappa och fiskmåsen som en mamma. Jag undrar verkligen varför. Är det för att fladdermusen är "flyger blixtsnabbt", gömmer sig i kalsonger, "skrämmer gamla damer", och för att fiskmåsen lagar mat och kurar intill sin unge. Särskilt irriterad blev jag av DN:s recension som efterlyste ett mer politiskt korrekt slut där mamman (!) istället för att städa skulle hoppa med sitt barn i sängen. Suck, jaha, förebildslitteratursvurmen - why? Det är en helt underbar bok - om det som fattas, och det man längtar efter, men också om att spränga gränser - vardagsgränser, tankegränser. 

2. Madame Nerudas nya cd "Join your voice with mine"

Alltså, jag är ju egentligen inget stort fan av irish folk songs, men det är en känsla baserad på en fördom, och jag misstänker att det är många som har sådana fördomar. Det är liksom alls inte hippt, rätt. Man kopplar ihop med Whiskey in the jar och pubmiljö; stompa stompa, guiness och gröna hattar. Och visst finns sanning i det, men en liten liten del. Hörnet på en bild, som tar över, och resten av bilden bryr man sig inte om. Okej, idag har jag min stora nepotistiska dag, det kan inte hjälpas, det här är för bra för att inte lyftas fram... Det är arbetarsånger skrivna av en annan bortglömd, Ewan MacColl. Även gubbar kan vara bortglömda. Jag älskar stämningen i den här skivan, särskilt de lugnare låtarna, jag säger det förstås inte bara för att min make sjunger så fint... Lyssna här

Omslag av min svåger Jakob Wegelius... för ytterligare spä på nepotismen...

Nu återgår jag till Karin Johannissons "Den mörka kontintenten". Henne är jag, vad jag vet, inte släkt med. Den perfekta gravidboken.

April 2010

Ska framöver ta nya tag med hemsidan, en stunds tystnad här så länge.

I maj släpps Bergets döttrar i pocket.

HA EN SKÖN APRIL!