Jag tänker ofta på fiktionen. Nu fick jag särskild anledning att göra det efter att ha varit inne på Finsalongen. Tänker på mig själv som läsare kontra skrivare – vad skiljer åt, vad är samma. Också utifrån den fina texten i salongen om att stå i en konstnärs rum som att stå inuti en text. Vad är det att vara inuti ett sådant rum av ord?

Min dotter älskade kapitelböcker, t.ex. Katitzi, tills hon för en månad sedan slutade med napp, och nu vill hon läsa sina gamla barnböcker igen, rent av bebisböcker, där handlar det förstås om trygghet och igenkännelse när en liten bit av jordytan liksom rivits upp under ens fötter. Medan Malin tittar sig omkring bland fattighjonen: Där satt Kära Hjärtans med sina nystan, genom dagens långa timmar nystade hon garn från ett nystan till ett annat, utan uppehåll och till ingen världens nytta. Och när hon då tänkte på allt det garn hon hade nystat och stickat i sin ungdom, så grät hon tyst, Malin såg det... spelar min lind, sjunger min näktergal? Och Jocke Kis ängslades och hörde röster inne i sitt huvud, han dunkade det i väggen och tiggde och bad de andra hjonen att byta huvud med honom, då skrattade de alla utom Malin... spelar min lind, sjunger min näktergal? /.../ Hon hade inte vetat förut att ord kunde vara vackra, nu visste hon det, och de sjönk ned i hennes själ som morgondagg över en sommaräng...

Ord som skepp, som sköldar, fiktionen som dröm, alternativ, världar bakom/inom världar. Jag tror att jag främst skrivit och läst för att få ta del av något annat, vara del av något annat, inte skära loss mig själv men införliva själv i annat, obegripligt, omstörtande, större (även om också större i perioder varit – objektivt sett – litet) och där färdas jag också, i det som jag inte känner igen, i det som inte är jag, i det som vidgar, berör, skrämmer, upprör, tröstar.

Jag minns (liksom Anna) pratet om skrivandet som undersökning på Biskops-Arnö. För mig blir det kliniskt, jag kan se skrivandets hantverk, men inte när jag är inuti texten, då sitter jag inte med kniv och förstoringsglas, då sitter jag inte ens med några ord. Malin får väck de grå väggarna med de vackra orden, panik kan stillas om man följer ett mönster med blicken, det behöver inte handla om mening, eller skönhet. Skriver jag självbiografiskt blir jag klaustrofobiskt instängd. Vad är det för mening? Jag är ju redan här med mig själv. Det här är min utsikt, mitt köksbord, min tjocka katt. Skriver jag fiktion kliver jag in i en förtrollad värld, även om den är realistisk. Orden kan virvla eller ligga tunga, svarta. De kan vara skira, andlupna, hårda, motsträviga. I läsandet spelar det ingen roll om det är biografi eller fiktion, det är ju inte jag, men jag är med, och dörrar öppnas oavsett, det här har jag kanske känt men inte sett, det där har jag sett men inte ur den vinkeln, det där har jag längtat utan att veta, och det där... det kan fortfarande inga ord nå, och tackochlov för det. Det blir en sån puls av att läsa t.ex: Det var det att jag inte hade varit mig själv – all min anpassning liksom sprängdes. Eller: Förresten är det inte säkert att ett pussel ska bli helt. Det är alltid nåt som glider ur mönstret, om inte annat så drömmarna, det som leder framåt. Detta ur Pigornas döttrar. Det är inte att ”hitta på” som är grejen, tänker jag, inte att man sitter och tänker: Nu ska jag hitta på, eller letar efter påhittade berättelser i bokhyllan, utan att lämna sig själv samtidigt som man är fullständigt närvarande: kropp i annan kropp, värld i annan värld – och när jag skriver det vet jag att det är långt ifrån sanningen, jag vet inte ens riktigt vad jag menar. Kanske är det (också) fiktion: en utbrytning ur det man försöker förklara och förstå, en motsats till undersökning, rationalitet, resultat, förväntade livsbilder. Inte vet jag. Inte vill jag veta. 

16 juni

Då och då stöter jag på människor som tycker att höjden av ointresse är att höra andras (nattliga) drömmar berättas (oftast är det män av någon anledning), men jag tycker det är som konstverk, surrealistiska noveller, inte behöver man förstå dem, men man kan bära med sig dem som bilder. När jag var yngre skrev jag alltid upp drömmarna, det finns de som anser att drömmar inget har med verkligheten att göra, som en slags själens rappakalja, men jag har lärt mig mycket av att titta lite närmare på de här bilderna, åter igen: inte som en förståelseapparat, men som en fördjupning, ett annat perspektiv, en förlängning kanske av jag och liv.

Igår berättade min dotter en snabb bild: Hon hade drömt att ett öga lossnat från hennes mage.

Inatt drömde jag följande: Jag letade efter någonstans att bada. Överallt omkring mig fanns vatten, porlande milda bäckar, strömt vatten - överallt för strömt, för grunt, för många blickar runtom, jag letade och letade och kom till en bro med många utskjutande bryggor. På varje brygga låg en dragqueen i färgglada skimrande kläder, peruker i regnbågens färger, jag ville smyga förbi för jag tänkte att de inte ville bli störda, men de bjöd in mig, jag upptäckte att jag hade tjocka grå yllestrumpbyxor på mig under baddräkten, men det gjorde inget, de hade strumpbyxor de också, vi badade tillsammans och vattnet var alldeles varmt.

Följande dröm från Pigornas döttrar (av Tilda Maria Forselius) som jag precis läst ut och som är bland det bästa jag läst, här är det "Kerstin" som berättar: En gång drömde jag att jag simmade i ett väldigt stormigt hav. Jag tycker det är jättejobbigt att simma fort och det här var väldigt tungt i stormen. Jag hade ett barn fastbundet på huvudet. jag fick inte komma under vattnet utan det barnet måste jag skydda. jag måste vara stark, det var hemskt jobbigt och det blev längre och längre till stranden. Ansvar. Jag orkar inte själv. Varför kan jag inte få dö istället. Drunkna. Men så kom det ung kvinna och simmade bredvid mig. Och jag sa att vi måste hjälpas åt, du kan hjälpa mig. Och då simmade hon före.

(tyvärr hittar jag ingen bild på boken Pigornas döttrar som kom ut 1981 på Rabén & Sjögren)

4 juni

Förälskelseperiod, nya romantankar, allting jag kommer över färdas in i drömmen om E. Nu senast denna pärla (lån från kommunarkivet):

Tjänande kvinnor och tidens hårda livsvillkor av K Sune Larsson

Lilla V sprätter från ena sidan av magen till den andra medan jag läser om oäkta barn, synen på den "svaga", barnadödlighet, tuberkulos, etc etc. Jag tror hon vill ut och strida.

En liten dialog från Larssons bok (mellan Lubbe Nordström, radiogubbe, och Carl Larsson i By, författare), daterad 1938, låter som följer:

"- ... staten ska göra allt och individen ska bara hjälpas

- Nå, det har i alla händelser blivit ett väldigt plåstrande på det sättet med folkmaterialet och vad ska det leda till?

- /.../ och genom att en massa ´sociala´ tanter och sådana där har kommit med så sysslar man mera med de svaga och livsodugliga än med de kraftiga, men just därigenom höjs skatterna.

- /.../ Du menar att på det sättet kommer så småningom Sverige att bli en svag gammal gumma? /.../ Och det anser du pågå i full fart just nu?"

Karin Johannisson ställer frågan om den tiden: "Varför var de humanistiska motkrafterna så svaga?"

Ska strax iväg på möte om förskolan. Till hösten ska de visst vara 23 barn på 3 pedagoger på min dotters avdelning. Och vad det sänder ut för signaler... och får för långsiktiga (samt kortsiktiga) effekter... Återkommer om detta. Människosyn, resurser, prioriteringar...

1 juni

Helt ofattbart det som hänt Ship to Gaza. Men nu reagerar i varje fall omvärlden. Igår på Aktuellt upprepades orden "bordat", "häktat", men inte orden "dödat", "mördat", inte särskilt mycket överhuvudtaget om de som dött (vilket förstås hade varit annorlunda om det varit svenskar).

Manifestation Gävle kl 17 ikväll.

Dagens sång: Thåström "Långa tåg av längtan"

28 maj

SOMMARTIPS 2

Vanja Hermeles "Konsten - så funkar det (inte)"

BANG #1 2010 "Nördarnas återkomst" (särskilt Johanna Koljonens "En värld att leka i")

27 maj

SOMMARTIPS

1. Min systers nya barnbok "Tänk om..."

Jag grinar varje gång jag läser den för den är så stark. En sorts motröst, en tröst, en utopi, en inspiration, en stor sorg, en stor glädje. (I morse när jag såg Björklund på teve tänkte jag särskilt på hur mycket en sån här barnbok behövs... som berättar om längtan efter närhet, värme, lek - och att ifrågasätta normer, traditioner). Begriper inte riktigt recensionerna den fått (även om de varit hemskt fina), aldrig att man kan se något politiskt i det som handlar om föräldrar och barn. Och särskilt inte när man som DN läser det som mamma och barn! (för att författaren är kvinna eller, öh?) Ingenstans finns kön i denna berättelse, men ändå läser man in. Senast i GD där man läser fladdermusen som en pappa och fiskmåsen som en mamma. Jag undrar verkligen varför. Är det för att fladdermusen är "flyger blixtsnabbt", gömmer sig i kalsonger, "skrämmer gamla damer", och för att fiskmåsen lagar mat och kurar intill sin unge. Särskilt irriterad blev jag av DN:s recension som efterlyste ett mer politiskt korrekt slut där mamman (!) istället för att städa skulle hoppa med sitt barn i sängen. Suck, jaha, förebildslitteratursvurmen - why? Det är en helt underbar bok - om det som fattas, och det man längtar efter, men också om att spränga gränser - vardagsgränser, tankegränser. 

2. Madame Nerudas nya cd "Join your voice with mine"

Alltså, jag är ju egentligen inget stort fan av irish folk songs, men det är en känsla baserad på en fördom, och jag misstänker att det är många som har sådana fördomar. Det är liksom alls inte hippt, rätt. Man kopplar ihop med Whiskey in the jar och pubmiljö; stompa stompa, guiness och gröna hattar. Och visst finns sanning i det, men en liten liten del. Hörnet på en bild, som tar över, och resten av bilden bryr man sig inte om. Okej, idag har jag min stora nepotistiska dag, det kan inte hjälpas, det här är för bra för att inte lyftas fram... Det är arbetarsånger skrivna av en annan bortglömd, Ewan MacColl. Även gubbar kan vara bortglömda. Jag älskar stämningen i den här skivan, särskilt de lugnare låtarna, jag säger det förstås inte bara för att min make sjunger så fint... Lyssna här

Omslag av min svåger Jakob Wegelius... för ytterligare spä på nepotismen...

Nu återgår jag till Karin Johannissons "Den mörka kontintenten". Henne är jag, vad jag vet, inte släkt med. Den perfekta gravidboken.

April 2010

Ska framöver ta nya tag med hemsidan, en stunds tystnad här så länge.

I maj släpps Bergets döttrar i pocket.

HA EN SKÖN APRIL!